torsdag 25 december 2008

Läste idag på dagen.se:
Två män påstår sig stå bakom norrlandsavdelningen. Den ena uppger att han har ett förflutet som kriminell och missbrukare, men att han nu är en av företagets effektivaste säljare och den som också gör hembesöken. Kassetterna har ursprungligen haft ett annat innehåll, men har spelats över med nytt material och försetts med ny titel.

Det är många saker som är roligt med denna. En gammal kåkfarare som blir en duktig säljare av kristna videokassetter låter ju nästan som ett vittnesbörd. Att det sedan visar sig att dom vill sälja gamla videoband som dom har piratkopierat över får någon slags känsla av 80 tals komedi. Det faktum att Polisen blir inkallad gör det hela ännu mer farsartat. Men kanske det roligaste av allt är att familjen i fråga inte ens har Vhs spelare. Kristna Videobiblioteket bör nog se över tekniken om dom ska gå en ljus framtid till mötes.

tisdag 23 december 2008

torsdag 18 december 2008

min barndoms jesus

Har dom senaste dagarna tänkt på en söndagsskolelektion som jag var på en gång i mina yngre dagar. Vi pratade om julen. Så här sa fröken som undervisade:(fritt ur minnet såklart)
-Jesus fyller år på julafton, men Jesus vill inte ha några födelsedagspresenter utan han sa att han vill att vi ger dom till varandra istället.
Anledning till att jag la det på minnet var för att jag tyckte Jesus var en skysst snubbe. Att jag senare insåg att fröken tagit lite friheter i julevangeliet ledde inte till någon större kris. Undrar dock om hon verkligen trodde på det själv. Hur om helst tåls det att tänka på när man handlar julklappar att Jesus ville det...

torsdag 27 november 2008

kontantlösa halleluja tanter

Samtal i taxin mellan Färdtjänstkund(F) och Jag(J):
F: -Jag har hör att i Norge ska dom tvinga folk att sluta använda kontanter.
J: -Ja vi rör oss mot det kontantlösa samhället
F: -Är du kristen?
J: - ehh Ja
F: - Varför tvekar du?
J: - Hmm Vet inte konstig fråga bara
F: - Har jag inte med det att göra?
J: - Jo nog får du fråga det men det kom lite plötsligt
F: -Är du pingstvän?
J: - Ja eller uppväxt i rörelsen
F: - Då har du det inte rätt med Gud
J: - Så kan du inte säga det där var elakt sagt
F: - Ja men om du är pingstvän ska ditt svar vara halleluja jag är frälst
J: - Så kan du inte säga du dömer mig utan att känner mig, det är jätte dumt

Jag bar upp henne påsar sen så möter jag henne på vägen ner i trappan. Hon räcker fram handen som för att skaka hand sedan håller hon min hand och säger -Jesus Kristus tala till den här pojken.

Det värsta med denna upplevelse är att hon trodde hon var radikal och Kristuslik. Jag var nära på säga att det var hennes fel att jag inte hade det rätt med Gud. För är det någonting jag tycker att kyrkan har misslyckats med så är det att leda mig. Var är alla mentorer? Alla dom äldre som gått före som man kan få hjälp och råd från?

Var och lyssnade på Tomas Sjödin för en vecka sedan och han tog upp detta med Halleluja sidan. Alltså att dom kristna har korsat floden och står på halleluja sidan av livet. Det är där man är fri från oro och bekymmer. Men för mig har det aldrig varit så. Det kristna livet är inte bra för att man slipper oro och bekymmer, det kristna livet är ju rätt. Jag tror ju på Gud som sanningen inte som ett glädjepiller. Hade inte jag kommit i kontakt med den delen av pingströrelsen som Tomas Sjödin och Sven Lidman tillhör så hade jag nog aldrig överlevt rörelsen.

torsdag 13 november 2008

pingstmobben har talat

Jag har läst om Torbjörn Sedin i Dagen. Det dom skriver om där är inte värt att kallas församlingstukt. Det är utfrysning och mobbning. Församlingstukt ska inte ske utan förklaring. Man ska veta vad som händer och varför. Men det är på detta sätt man har behandlat pastorer i Pingströrelsen som inte håller sig till den outalade läran. Detta är nackdelen med att inte ha ett centralorgan som bestämmer vilka som är värdiga att vara pastorer.

Förut var det lättare att ordna rättning i ledet. Det finns en historia om när man beslutade att inte låta Stanley Sjöberg annonsera i Dagen. Detta var för att Stanley ansågs farlig med sitt budskap. Då använde Stanley sin kontakter och annonserade sitt namn spegelvänt. Men det är inte alla pastorer som har sådana kontakter eller sån uppfinningrikedom som Stanley. Joel Halldorf har skrivit en uppsats om en som inte hade det:

Algot Niklassons hade ingen föreståndarposition, och inte heller rika kontakter
inom pingströrelsen. Han auktoritet baserade sig i huvudsak på karisma, men denna var å andra sidan i hans fall exceptionell. Som talare fångade han sina åhörare, som helbrägdagörare utförde han stora under och som profet förmedlade han budskap direkt från Gud. Dessutom fick han Lewi Pethrus oreserverade stöd, samt stor uppmärksamhet i Dagen, Evangelii Härold, och även övrig press. Men Niklasson saknade ett eget nätverk av kontakter och relationer till inflytelserika ledare inom pingströrelsen. När kritiken började komma falnade ljuset och utan den karismatiska auktoriteten fanns lite att bygga på. Karismatisk auktoritet tillvitas en person av andra, men inom nätverket av pastorer och föreståndare fanns hösten 1951 snarare en skepsis än en beundran gentemot Niklasson.
Vintern 1951 var de båda väckelseledarnas auktoritet och möjlighet till inflytande inom pingströrelsen minimalt. Som isolerade saknade de kontakter så väl som tillgång till informationsorgan, samtidigt som de genom denna stigmatisering också var berövade karismatisk auktoritet.
Lewi Pethrus hade sitt sätt att ordna rättning i leden. Mycket skedde i skymundan. Möten bakom stängda dörrar där man förklarat för pastorer hur det ligger till. Spioner på möten som ser till att Pethrus var uppdaterad på vad som sas och vad som hände. Knutby tror jag aldrig hade hänt i den tiden. Det är inte så att jag tycker att det var ett bra system men det var ett system. Problemet efter Pethrus har det inte funnits någon självklar ledare som vågat ta den rollen. Nu bygger man ett centralorgan istället som ska kunna rensa ut. Jag hoppas verkligen att det får bli bra.

Jag tror alltså inte att det handlar om en renhetsfråga utan mer om rädsla för något annat. Det handlar inte om fostran utan om utfrysning. I rädsla för det andra så undviker man det hela istället. Jag tror inte som Stig Öberg att detta sätt skulle bli mycket bättre pga själavård. Däremot tror jag att församlingarna har blivit allt för terpeutiska med tanke på att alla predikningar låter som Dr Phil på svenska med några bibelcitat.

Kan hålla med Kolportörens fråga om varför det blir så hårt när det handlar om Kristna syskon. Har väldigt svårt att identifiera Kristus i allt.

onsdag 22 oktober 2008

Teologi är inte ett företag

Teologi är inte ett företag, som någon det gudomliga ordets tjänare någonsin lugnt kan överlämna åt någon annan, som om teologi vore en hobby för några särskilt begåvade. En församling som är vaken och medveten om sin uppgift i världen – och det gäller i ännu högre grad dom som fått ett särskilt uppdrag – måste nödvändigtvis vara en teologiskt intresserad församling.
- Karl Barth från boken Evangelisk teologi på sida 44


Hittade detta citat på datorn. Passade väldigt bra in på saker som skrivits här(kolla kommentarerna) här och här.

Seriöst tycker jag att det är det är lustigt att man å ena sidan kan tycka det är fruktansvärt att kyrkan förlorar mark och att samhället blir mindre och mindre kristet när man är så slarvig med vad man faktiskt säger. Eller rättare sagt är det olustigt, en känsla av obehag. Tänker skriva om min syn på det sekulära snart...

Angående mitt eget slarviga språk så jobbar jag på det. Det är därför jag började blogga för att lära mig skriva. Påpeka när det blir fel så jag kan lära mig.

lördag 18 oktober 2008

Your own personal Jesus och församlingen

Skrev tidigare ett hastigt inlägg om församlingstukt. Nu tänkte jag säga lite mer om vad jag själv tycker med hjälp av Hauerwas citat. För att prata om församlingstukt måste man börja nånstans med vad innebär det att vara kristen, vilken roll har församlingen i den innebörden, och vad för mål det kristna livet har.

I min tradition betonar man den personliga relationen till Kristus extremt högt. Att bli kristen handlar om att bli bästa vän med Jesus. För Jesus älskar ju Dig. Det viktiga är relation och inte religion. Så det kristna livet handlar om att bli så from som möjligt för att bli så bra vän med Jesus som möjligt. Du är inte ensam för Jesus är ju med dig, känner du inte att Jesus är med så behöver du be och läsa bibeln. Jag som brottats mycket med ångest har otaliga gånger fått höra hur jag ska släppa ryggsäcken för Jesus har ju dött för att jag ska må bra. Man sjunger sånger som bekräftar detta:
Crucified
Laid behind a stone
You lived to die
Rejected and alone
Like a rose
Trampled on the ground
You took the fall
And thought of me
Above all
-Michael W. Smith
En sång som går ut på hur king det är att Jesus dog för mig. Och han tänkte på mig överallt annat när han hängde där. På nått sätt betvivlar jag det starkt. Kristendomen handlar inte först och främst om mig. Jag får vara med vilket är häftigt, men tanken är att jag ska omformas och helgas. Och där kommer församlingen in som en viktig del. Hauerwas uttrycker det så här:
What it means to be a Christian is to find yourself in a body of people in which your vulnerable to there demands and judgments and that's what holiness is. Holiness isn't some kind of idea of personal purity. I mean that might be okay but it won't take you very far. Holiness is being a part of people through wich your body is made vunerable to judgements that will save you from being captured by the powers that otherwise will possess your life. And never trust your own presumptions that you're free of them. 39:38 in i detta samtal
Att vara kristen handlar alltså inte om att Jesus död och uppståndelse ska bli en bekräftelse av mig. Det handlar om att bli en del av ett sammanhang som är beredd att dö för Guds skull. Att bli en del av ett sammanhang som bekänner Jesus som Herre över alla och allt. Ett sammanhang som inte accepterar någon annan makt än Guds. En berättelse som levd rätt inte kan korrumperas av makt, en berättelse som övervunnit döden utan våld, en berättelse som inte går ihop med ekonomiska- och politiska teorier som förutsätter våld och relativt människovärde.

Varför ska då församlingen bry sig om hur jag lever mitt liv? För att man kan aldrig regissera sig själv. Så säger man i filmbranschen och inte för att man ska spela en roll som kristen så handlar det om att du kan inte gå utanför dig själv och se vad du gör fel. Jag är också själv korrumperande, ni som inte tror det om er själva har inte mött er själva. Jag behöver en församling som jag måste stå tillsvars för. Ett sammanhang där man konfronterar min fel. Då menar jag absolut inte en församling som säger hur jag ska bli snyggare genom smink och kläder men defintivt en församling som säger till om jag behöver tvätta mig. Jag menar inte en församling som spelar på skam för att jag har gjort fel utan en som hjälper mig att göra rätt nästa gång.

Det är två aspekter på församlingstukt som är jätteviktiga. Den första är att tukten ska leda till uppbygnad. Alltså det ska inte vara straff med hämd motiv utan bot som hjälper en ödmjuka sig och göra rätt nästa gång. Den andra aspekten är att den ger en chans att bli förlåten. Det är bra att man har gjort någon handling för att själv förstå att man är förlåten men också för att församlingen ska kunna se min vilja att bli förlåten och att jag respekterar våran gemenskap mer än min stolthet.

Församlingen måste till att börja med bestämma sig om vad som är okej och inte okej. Man måste gör klart för alla medlemmar att så här gör vi här och passar det inte så får man gå till någon annan församling. Dopet är en akt där man accepterar att församlingens regler och att man lovar att rätta sig efter dom.

Så meningen med församlingstukt är inte att straffa den som gjort fel, att få någon slags hämnd för att man har misslyckats. Nej meningen är att ge en chans för förlåtelse och förändring både för medlemmen i fråga och för hela församlingen. Efter tukten är det inte som förut men relationerna ska ändå vara upprättade. En medlem som är förlåten av församlingen ska räknas som förlåten och vara en fullvärdig medlem.

När församlingen beslutar i dessa frågor är konsensus att föredra. Det ska vara hela församlingen som valt vilka regler som gäller och det ska vara hela församlingen som driver tukten. Nu tycker jag att Matt 18:15-18 systemet är bra att man först går till den enskilde om inte det hjälper med några vittnen och sen för hela församlingen. Det är viktigt i detta sammanhang att säga att uteslutning alltid är den sista utvägen. Men precis som rättfärdigt krig teorin så har detta misstolkats.

Jag tror att vi måste ha en högre syn på församlingen och också ge församlingen en chans att vara församling. Det betyder alltså ett sammanhang som förändrar oss till att bli mer Kristuslika. Jag tror inte det är tukt som drar folk till församlingar men jag tror att Kristuslikhet kan göra det och den får vi inte utan en riktig församling.

söndag 5 oktober 2008

Hauerwas i en Pingstkyrka...

Jag har tidigare här uttryckt min uppskattning för den kontroversiella och roliga teologen Stanley Hauerwas. Nu hittade min vän ett samtal inspelat i en Pingstkyrka(och därför mycket bättre ljud än alla andra inspelningar). Samtalet handlar om en massa ämnen bla kyrkan, kyrkotukt, bibeln och så klart varför han förmodligen kommer att rösta på Obama. Detta är en jättebra samtal med en massa oneliners och hans förmåga att vara ärlig. Bloggen samtalet ligger ute på hittar du här. Här är direkltlänkar till mp3 filerna med Hauerwas och den mycket intressanta predikan som förklaring till sin församling av Jonathan Martin.

Det är sällan det blir så här bra enligt min mening.

onsdag 1 oktober 2008

Lewi Pethrus om Församlings tukt

Försöker läsa mig genom Lewi Pethrus bok Kristen församlingstukt från 1948. En jätte intressant bok och ett ännu intressantare ämne. Men det är ju inte svårt att förstå hur Pingst anno 50 talet blev en hård och dömande rörelse när ledaren själv är så här nyanserad:

Alltså antingen älskar du församlingen på det sättet, att du vill, att man ska tolerera synd, så har du samma sinne som djävulen, men tål du icke synden i församlingen, så har du samma sinne som Gud. »Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.» Därför har han undervisat om församlingstukt.


Att han framställer det hela som ett val är ju också väldigt trevligt:


Du får välja själv, vilken sida du vill stå på. Vill du tolerera synden, så vet du, var du står, och hatar du synden, så vet du också, vart du står. Församlingen kan icke behålla sin ställning såsom församling med mindre hon skiljer synden från sig.


Problemet med dessa minst sagt kategoriska uttalanden blir hur man definierar synd. Han tar tidigare i boken upp liknelsen med ogräs i ett trädgårdsland och att synden är som ogräs som kväver. Visst blir man aldrig riktigt av med ogräset men om man slutar försöka blir det ju bara en massa ogräs och inget trädgårdsland.

Det är väldigt lätt att man lever med skuld för synd. För man vet att man ska rensa ut ogräset men samtidigt växer det upp igen och det kan te sig som att man älskar synden och därför inte har en plats hos Gud. Jag tror inte lösningen på detta problem är att säga att vi alla är accepterade. Att vi inte ska göra nått åt problemet. För då sitter vi kvar med våran skuld fast ingen utväg att bli av med den. Skulden bli bara ett tanke misstag för synden var ju ingen synd.

Nej jag tror att vi istället ska vara en församling som tror på upprättelsen. Visst måste vi rensa trädgårdslandet men med sådan försikt att man inte förstör det odlade. Att vi tar synden på allvar men också ser till att prata om den och se så att det inte bara blir ett onödigt ok. Att man således kan hjälpa varandra genom dels att vi förstår varandra men också att vi inte accepterar varandra för dom vi nu är utan istället för dom vi bör vara. Att helgelsen får vara en process mitt i församlingen.

torsdag 18 september 2008

Praying is easy with eyes closed

När jag var liten fick jag lära mig att när man ber ska man knäppa händerna och blunda. Anledningen var att man skulle bli mer koncentrerad och fokuserad. Visst är det lättare att koncentrera sig när man blundar. Om man inte somnar som jag brukar göra. Men det som blir ett problem här att man lätt kan få för sig att bönen handlar om något inre. Att bönen på något sett är frånkopplat från det man ser.

Skillnaden mellan att be med öppna och stängda ögon är stor. Ofta har vi en föreställning om att det finns något andligt och något verkligt och att det är separat. Det kallas i akademin för dualism. Det är väldigt lätt att tänka så, det är till och med ganska behagligt att tänka så. Det är lättare att hantera tanken att vara kristen om man tänker så. För då är att ha det rätt ställt med Gud mer en känsla än ett faktum. Om man känner Guds närvaro i bönen behöver man inte vara lika orolig för att man är en skitstövel för då har man ju ändå Gud på sin sida.

Det var nog inte förrän jag vart riktigt konfronterad med hemlöshet och rejäl fattigdom som jag insåg problemet. Jag kommer nog aldrig att glömma hur svårt det var att läsa bibel ord som:

”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”

1 Joh. 3:15-17

Har vi inte alla sett våra bröder och systrar lida men också känt hur man känner sig tvungen att stänga sitt hjärta för att överleva. Nej det är lättare att blunda när man ber så man slipper konfronteras. Så man slipper vara närvarande i den fallna världens verklighet och bara be om styrka för sin egen otillräcklighet. För jag själv kan inte göra så mycket, Gud förlåt mig.

Det är här jag förstår Guds tanke med kyrkan som bäst, precis här blir den som tydligast. Vi är inte oss själva nog. Vi är inte ensamma, och det är inte alltid positivt. Kyrkan blir som bäst vittnesbörd när folk som egentligen inte har någonting gemensamt, som egentligen tillhör helt olika samhällsgrupper, som egentligen inte vill umgås, samlas och älskar varandra Jesus style. Kyrkan ska vara den som tvingar mig att se mina syskon som just ett syskon och inte som ett hjälp objekt för att få himmelpoäng. Kyrkan ska vara den som hjälper mig att förstå varför Jesus verkligen dog, att det inte bara var mig han dog för. Kyrkan är också en helt genialisk idé om hur vi tillsammans har en helt annan styrka att hjälpa. Det kallas nymodigt och populärt för networking men har alltid funnits under termen församlingsliv. En gemenskap där det alltid finns någon som kan hjälpa.

Att be med ögonen öppna är för mig att vara närvarande i verkligheten. Det lär en att se Gud i lidandet, det utmanar en att göra det man kan, det hjälper en att inse att jag behöver en församling för att kunna leva som kristen.

”Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör”

Matt 13:14-16

torsdag 28 augusti 2008

Dagens Ord: Christploitation

Har hittat en underbar sida där man har lite udda filmer. Sånt som väldigt många inte har sett eller vill se. Jag är helt förvissad om att det är där man hittar det allra bästa. Fick för mig att söka igenom deras kristna utbud och stötte på detta underbara ord Christploitation. Det är en variation av Blaxplotation fast med kristen kultur istället för svart.

Men det ligger ju betydligt mer i ordet än så. att exploatera Kristus. Det är egentligen fruktansvärt men det känns så underbart med ett nytt ord att sätta namn på den kristna ångesten över att allt inte är som det var eller som det ska vara.

this is real christploitation:


det här också:

tisdag 26 augusti 2008

If we received a warning call, would we change at all?

Jag sitter nu efter att haft ett hjärtligt att samtal med en vän. Vi brukar ofta fundera på vad vi i hela världen håller på med. Vart är man på väg egentligen. Har på senare tid lyssnat på Adem, han har en brilljant låt som heter warning call:
If they found a tube in outer space
And no-one knew who put it there.
If they looked inside and
Found out they’d lived lonely lives,
Followed by a lonesome death
They sent it hoping we would learn
They blew it here with their final breath.
They made a list of their mistakes-
It looked a lot like ours.
If it happened, do you think we’d learn?
Do you think we’d learn?
Jag vet inte känns som att jag inte riktigt kommer dit jag vill. När man försöker förklara varför så är det helt omöjligt att det inte blir en ursäkt ett försvar. Jag blir alltid ett offer för den fallna världen. När ska jag ta ansvar för att alltings kukighet. Jag är ju inte frikopplad, det hjälper ju inte att skälla på nån annan. Att hitta en riktning dit man är på väg. Som kristen har man ju Gud som något slags mål. Men hur ska jag komma dit?

Förut ville jag dö, sen ville jag fly, nu vill jag bara vidare. Det svåra med att ta tjuren i hornen handlar om att först bestämma sig om vad som är tjuren vad som är hornen och vad man ska göra när man väl tagit tag i dom. För att våga vilja nått måste jag våga ta mig själv på allvar. Det är jag nog inte beredd ännu. Finns det inget enklare sätt?

måndag 11 augusti 2008

Vem behöver kyrkan?

Var på ett pingstmöte i söndags. Det var tillräckligt kort för att jag ska komma ihåg vad predikan handlade om. Den handlade om Gud, Jesus, Kyrkan, okristna och varför folk slutar gå i kyrkan.

Det som slog mig var att början av predikan handlade om hur man blir kristen och hur enkelt det borde vara. Pastorn talade om hans stug grannar som han trodde snart skulle bli kristna. Han trodde inte dom skulle bli pingstvänner utan kristna. Han sa dock aldrig vilken annan församling han trodde dom skulle tillhöra utan jag tolkade det som att han menade att dom aldrig kommer ha en församlingstillhörighet. Lite senare i predikan kommer han son upp och håller ett vittnesbörd om hur han fick vittna för en arbetskompis. Han sa att han ville ge honom något som han kunde använda i vardagen. Det han underströk var att man inte behöver göra några ritualer och så utan det handlar bara om dig och Gud. Pastorn fortsätter med likande poänger. Fram tills han helt plötsligt gör en total omvändning och börjar predika om hur tråkigt det är att församlingarna krymper.

Och plötsligt slog det mig att det är ju just därför församlingarna krymper. Jag har nästan blivit hjärntvättad med sådana predikningar. Sådana som säger att det är bara du och Gud som gäller, det finns inga måsten osv. Det är ju heresi. Klart det finns måsten, klart att det är mer än bara jag Gud som kristendom handlar om. Om man predikar varför församlingen är av underordnad vikt tycker inte jag att man ska klaga när folk slutar komma. Vi kan inte predika att församlingen är nått slags mänskligt påfund nått valbart alternativ till det viktiga.

Den klassiska teologin säger ju att Gud vill kyrkan, Kyrkan är en del av Guds frälsningsplan för världen. Det är början av Guds rike som är här men ändå inte. Det är ju klart att det är tråkigt att mindre folk går i kyrkan men vi får ju skylla oss själva.

God is killing the church and we goddamn deserves it som Hauerwas sa en gång.

lördag 2 augusti 2008

Det allmänna och specifika

Ibland spontan filosoferar jag. Lite som en gatufilosof. Det vore soft om man kunde försörja sig på det i en storstad. Skulle nog välja Köpenhamn som är en ruskigt soft stad. Anyway det senaste jag spontan filosoferade om var det specifika och det allmänna. Just då handlade det om kåteheten och var adresserat till min vän so kallas av vissa för skökan. Men efter ett tag insåg jag att det resonemanget fungerar väldigt bra på talet om Gud.

En gång i tiden i ett helt annat land var jag på en exegetik lektion om skapelsen. Det var otroligt spännande mest för att i klassen fanns det som som var HC bokstavstroende och menade att lärarens argument ledde till att ungdomar tog livet av sig. Jag som kommer från ett sjukt sekulärt land och fån en tradition av fundamentalism insåg att deras diskussion var ganska roande. Framför allt var läraren en av dom bästa jag haft och helt briljant i sin utläggning.

Anyway hans poäng var att det var två skapelse berättelser. En där man använde Javhe och en där dom använde Elohim. Han menade att ingen duktig exeget trodde längre att detta berodde på att det var två olika källor, att det skulle vara två olika Gudar som man satt ihop i en. Nej utan att det var två olika beskrivningar på samma Gud. Jahve var Israels Gud, den specifika. Elohim är den Guden som är allhärskande och som alla ställs till svars inför även babylonierna, den allmänna. Det är alltså inte två olika Gudar men uttrycken har olika funktioner. Ungefär som att det är bara dina familje medlemmar som kallar pappa för pappa så är det bara israeliterna som kallar Gud för Jahve. Elohim var dock påminnelsen om att Gud är Gud för alla. Detta märker man i de olika skapelse berättelserna.

Problemet som jag ser det är att vi ofta svalt den naturliga teologin. Oftast för att den funkat bäst med den typ av apologetik vi har haft i Sverige. Den naturliga Teologin leder endast fram till den allmänna Guden. Den allmänna Guden är inte nödvändigtvis Gud med oss. Den specifika Guden är specifik för att den valt sig att visa sig för oss, att uppenbara sig genom Jesus. Det här är skillnaden. Den allmänna Guden behöver inte vara den specifika men den specifik är den allmänna. Man måste alltså börja med den specifika. Det allmänna är inte helt ointressant men det blir konstigt och definitivt farligt om man inte börjar i det specifika. Det är det specifika som bestämmer det allmänna aldrig tvärtom.

Det farliga med att göra det allmänna till det viktiga ser vi världshistorien speciellt i europa dom första 50 åren på 1900 talet och ännu mer nere i Sydafrika under hela apartheidregimen. Där man kunde göra Gud så pass allmän att Jesus uppenbarelse av Gud blir mer ett undantag än det viktiga. Gud blir nationens, framgången och maktens Gud istället för den som dog likt en rövare på ett kors och uppstod igen för att han älskar så gränslöst och vill ge upprättelse åt dom som behöver det. Gud uppenbarad genom Jesus Kristus kan man inte göra till sin egen Gud. Det är en Gud som inte tillåter sig underordnas makten och en Gud som vägrar korrumpera sig för att få framgång.

Så låt oss vara specifika i våra kristna liv.

måndag 30 juni 2008

Har du problem med synd?

Jag var på en snabb visit på Lapplandsveckan. Mitt intryck var att man tonat ner överpeppen. Lovsången var lagom suggestiv och hade inte tre timmar på sig att fixa fram andliga kickar. Första mötet talade Piensoho på och det var helt okej. Köpte kanske inte alla hans resonemang men det var inget som var helt uppåt väggarna konstigt vilket alltid är faran på lappis. Mötet följer det klassiska eftermötet och en inbjudan att få gå fram. Piensoho valde att tala till dom som ville ha ett nytt hjärta. Alltså att man skulle komma tillbaka till den första kärleken ( ett uttryck från uppenbarelse boken som är standard i väckelsekristnas sammanhang och anspelar på om är så kallat brinnande eller ljummen som är ett annat bildspråk från uppenbarelse boken). Väldigt vanlig inbjudan och väldigt många ger gensvar. Precis som man vill ha det på lappis.

Nattmötet missade jag största delen av predikan på grund av samtal. Men jag kom in mot slutet och fattade att det handlade om att hitta sin uppgift även om man inte ska predika eller missionera. Lite som Reinfeldt det handlar om att sysselsätta sig. Hon talade hela tiden med en mer känslosam ton. En sån ton man använder när det är något viktigt som rör ens inre. Eftermötet kommer precis som vanligt. Jag upplever att det finns folk här som har en uppgift men inte har hittat den riktigt. Det finns någon här som vill leva mer för Gud (här lägger jag in en brasklapp eftersom jag inte riktigt kommer ihåg, men det var i alla fall något väldigt generellt som passar på 99 % av alla ungdomar). Andra inbjudan gick ut till alla som syndat. Jag upplever att ni finns här som har fallit i synd. Att ni har varit kristna och bra men så helt plötsligt fallit i synd. Kom fram hit och bekräfta att jag har rätt (ordvalen är mina men andemeningen var så). Klart hon har rätt. Alla syndar ju.

Problemet med dess inbjudningar är som att man ska på nått slags sätt lösa problemen med att gå fram. Problemet med att inte ha hjärtat har i alla fall för mig varit att min inte hade en kristendom som gick att leva efter i det vanliga livet. Allt handlade om hur man skulle vinna världen. Det var aldrig hur man skulle leva i vinsten själv. Och vad var vinsten? Klart man gick fram för att få en andlig fix som skulle räcka hela året. Det här året skulle man inte falla det här året var det som gällde. Nu fick Gud sin super kristna lille krabat. Men samtidigt när vardagen kom så föll man.

Problemet med inbjudan om att hitta sin uppgift är att den först och främst är väldigt predestinationisk, det finns en ett liv som väntar på dig där Gud har alla svaren på dina frågor. Problemet blir när man aldrig hittar den fasen, många låtsas att dom gör det och får senare en kris. Men det andra problemet är att du förutsätter att du inte har en uppgift i att existera. Som att du mindre värd för Gud om du bara existerar. Jag tror ju att vi alla har en uppgift fån Gud. Jag tror den uppgiften är att vara närvarande. Är vi närvarande inför Gud och inför andra medmänniskor så lever vi i Guds vilja. Och då spelar det mindre roll vad vi gör. Speciellt som ungdom så behöver man inte leva med pressen att man ska vara ett effektivt frälsningsvapen bättre att undersöka vad det är i tron som håller.

Problemet med den sista inbjudan är att vi är alla syndare och vi kommer så länge vi lever på denna jord att synda. Hon talade som att det fanns ett stadium av syndfrihet som vi kristna ska leva i. Om det fanns ett sådant stadium hur kan det då vara fel att döma andra? Allt detta bottnar i en dålig teologi som inte går att leva med. Det är just en sån här grejj som får så många att lämna kyrkan. Kravet på syndfrihet. Idén att det går att leva ett liv fri från synd. Tanken på att det finns dom som klarar det och att det är bara jag som misslyckas. En del löser det med att trivialisera synden, som att Gud bryr sig om vad jag gör han är ju kärlek. Andra löser det med att ljuga för sig själv och förtrycka syndiga impulser. Går man till Jesus så är det uppenbart att båda dom sätten att tänka inte är förankrade i hans undervisning.

Nu ska jag dra på Roskilde och förkovra mig i synder som rockmusik och öl...

onsdag 25 juni 2008

typ 51% livslust

Jag hade svårt att sova i natt. Detta berodde på att jag är sjukt arg på min chef. Det är nog en av dom mest struliga arbetsplatserna. Jag får ständigt vara på min vakt att ledningen gör rätt. Nu hade dom kanske i sig inte gjort ett fel men jag känner mig ändå sviken av dom. Efter att ha rullat runt i min säg ett antal varv så fick jag tillslut för mig att jag skulle upp och kolla på arbetsförmedlingens hemsida. Vilket jag gjorde. Fick för mig att lägga upp ett online CV på ett bemanningsföretag. Jag började i storartad stil men plötsligt tog allt slut. Det var på en fråga om framtiden jag torskade. Jag tänkte att det är nog bäst att jag går och lägger mig igen. Jag vet inte ens hur den här sommaren kommer sluta.

Ångesten är märklig. Den kommer när man allra minst vill ha den och äter upp orken när som mest behöver den. Som Kirkegaard säger:

Individen kan ångra sin vrede, och ju djupare individ, desto djupare ånger. Men ångern kan inte göra honom fri, där tar han fel. Anledningen kommer; ångesten har redan upptäckt den, varje tanke skälver, och ångesten suger blodet ur ångerns kraft och skakar på huvudet; det är som om vreden redan segrat, han anar redan frihetens förkrosselse, som är förbehållen nästa ögonblick, ögonblicket kommer, vreden segrar.
Min ångest blir inte upplöst av min ånger. Min vrede blir inte upplöst av min ånger, snarare starkare. Min ånger är således värdelös, den hjälper mig inte alls. Problemet med ångesten ligger just i framtiden. Ångesten är grubbleriet över framtidens möjligheter. Ser det mörkt ut leder det till förtvivlan ser det ljust ut blir ångesten en drivkraft för att undvika förtvivlan.

Jag menar mitt liv är inte bara skit just nu. Problemen är egentligen ganska små. Men dom har en möjlighet att växa och bli riktig stora. Ska jag då fortsätta att försöka lösa dessa små problem bara för att senare inse att det var oundvikligt att det skulle bli mycket värre. Lite som att byta blockpackning i en bil bara för att några mil senare total kvadda den. Livet är ju en ständig kostnads kalkyl mot vad som är värt och inte värt. Är mitt liv värt att leva? Det är ångestens gnagande fråga.

Just nu ligger jag på en 51% för. Vi får se om denna dag kan dra upp det.

söndag 11 maj 2008

Blev jag frälst?

Hauerwas brukar säga att han blev teolog för att han inte kunde bli frälst. Det är ruskigt spännande. (Jag gillar egentligen inte hur man använder ordet frälst. Jag tycker ordet omvändelse är bättre. Det är mer analogt.) När Hauerwas menar att han inte kunde bli frälst så driver han med hur man har gjort frälsningen till något mystsikt. Det är ur-erfarenheten, den erfarnehet du inte kan vara kristen utan. Det är det jag har emot folk som betonar att kristendomen inte är en religion utan en relation. Erfarenheten får den centralaste rollen i sammanhanget och automatiskt blir den med den mäktigaste erfarenheten profeten. Jag vill inte förringa erfarenheten av Gud, men det finns så mycket mer. Jag skulle säga att det är både relation och religion. Tradition inte för traditionens skull utan för att vi är en del av den historien. För att utan den går vi vilse.




Hittade detta klipp av en slump. Min fråga är vad blir hon frälst ifrån? Uppenbart har hon växt upp i ett kristet hem och är dessutom för ung för att tänka själv.

Bullarnas tid är förbi!!

I fredags var jag på MöteMedGud (Umeå pingst ungdomsmöten). Där skulle det diskuteras vad man ska göra för "kristet" på evenemang som bränbollsyran. Bränbollsyran är inofficiellt VM i brännboll men kanske framförallt den hårdaste fest helgen i Umeå. Brukar sluta med ett antal brända soffor och i fjol låg det en 7 kilos gädda och skräpade. För två år sedan brände dom upp en Audi TT Anyway nu skulle vi brainstorma idéer på vad man som kristen borde göra. Efter idéer om skräplockning, nyponsoppa med budskap i och bullutdelning råkade jag få micken.

Mitt första förslag om ett stort öltält med gratis öl vågade jag inte nämna, jag vill ju inte bli bränd på bål. Mitt förslag var att man skulle anordna fottvättning. Jag menade att när man spelar brännboll kan det ju vara sjukt skönt med fottvättning. Tyvärr svamlade jag för mycket när jag sa det. Efteråt kom jag ju p att det hade varit en briljant idé. Men men. Så diskussionen fortsatte och det blev mycket snack om trycka upp t-shirtar. Och en menade att tiden för att dela ut bullar är förbi vi måste istället gör Gud relevant genom snygga foldrar.

Jag undrar vad man ska har för tryck för effektivast frälsa folk...

fredag 9 maj 2008

I didn't make Tillich, history made Tillich!

Läraren insåg ganska tidigt att han valt en alltför svår text. Vilket han också ursäktade sig för. Studenterna var ju inte alls så filosofiskt skolade att förstå denna märkliga text. Men när en av studenterna började angripa Läraren för att Tillich var en vansinnigt jobbig teolog så kommer det geniala svaret:
I didn't make Tillich, history made Tillich!

Jag har tyckt att det är lite värdelöst att läsa Tillich. Jag fattar ändå aldrig vad han vill, och vad jag fattar att han vill det vill inte jag, och det är ju helt värdelöst för då har det ju gått en massa tid och energi till skit. Men jag fattar att eftersom historien gjorde Tillich till den teolog han ändå blev skulle det vara bara arrogans, högmod och lathet att inte försöka förstå han. För har jag inte ens försökt förstå han så kommer jag ju inte förstå all annan teologi som bygger på han. Och efter mitt försök att förstå han så har jag sett att han är ju inte en demon som försöker förstöra kyrkan. Nej han är mer en liten tysk med dåligt självförtroende som gör allt för att bli accepterad av dom coola kultur människor och ändå kalla sig kristen.

tisdag 6 maj 2008

Skabbräven stryker runt

Att vara Pingstvän och studera teologi på ett sekulärt universitet är som att vara en skabbräv. Så känns det för mig i alla fall. Vi har skämtat en del om det i gruppen "vi pingstvänner som läser på umeå universitet". Så jag googlade och hittade detta underbara inlägg.
Hej!
Tyvärr är det nog så att en skabbräv i omgivningen har stor möjlighet att smitta era katter. När räven springer omkring stryker den sig mot buskar, träd och annan vegetation, sedan krävs det bara att en av katterna stryker sig mot samma sak så är det "kört".
Det bästa vore om någon kunde ta bort denna räv innan den hinner sprida skabben vidare till både katter och hundar.
Så akta er om ni läser detta. Skabb smittar tydligen...