If we received a warning call, would we change at all?

Jag sitter nu efter att haft ett hjärtligt att samtal med en vän. Vi brukar ofta fundera på vad vi i hela världen håller på med. Vart är man på väg egentligen. Har på senare tid lyssnat på Adem, han har en brilljant låt som heter warning call:

If they found a tube in outer space
And no-one knew who put it there.
If they looked inside and
Found out they’d lived lonely lives,
Followed by a lonesome death
They sent it hoping we would learn
They blew it here with their final breath.
They made a list of their mistakes-
It looked a lot like ours.
If it happened, do you think we’d learn?
Do you think we’d learn?

Jag vet inte känns som att jag inte riktigt kommer dit jag vill. När man försöker förklara varför så är det helt omöjligt att det inte blir en ursäkt ett försvar. Jag blir alltid ett offer för den fallna världen. När ska jag ta ansvar för att alltings kukighet. Jag är ju inte frikopplad, det hjälper ju inte att skälla på nån annan. Att hitta en riktning dit man är på väg. Som kristen har man ju Gud som något slags mål. Men hur ska jag komma dit?

Förut ville jag dö, sen ville jag fly, nu vill jag bara vidare. Det svåra med att ta tjuren i hornen handlar om att först bestämma sig om vad som är tjuren vad som är hornen och vad man ska göra när man väl tagit tag i dom. För att våga vilja nått måste jag våga ta mig själv på allvar. Det är jag nog inte beredd ännu. Finns det inget enklare sätt?