Teologi är inte ett företag

Teologi är inte ett företag, som någon det gudomliga ordets tjänare någonsin lugnt kan överlämna åt någon annan, som om teologi vore en hobby för några särskilt begåvade. En församling som är vaken och medveten om sin uppgift i världen – och det gäller i ännu högre grad dom som fått ett särskilt uppdrag – måste nödvändigtvis vara en teologiskt intresserad församling.
- Karl Barth från boken Evangelisk teologi på sida 44

Hittade detta citat på datorn. Passade väldigt bra in på saker som skrivits här(kolla kommentarerna) här och här.

Seriöst tycker jag att det är det är lustigt att man å ena sidan kan tycka det är fruktansvärt att kyrkan förlorar mark och att samhället blir mindre och mindre kristet när man är så slarvig med vad man faktiskt säger. Eller rättare sagt är det olustigt, en känsla av obehag. Tänker skriva om min syn på det sekulära snart...

Angående mitt eget slarviga språk så jobbar jag på det. Det är därför jag började blogga för att lära mig skriva. Påpeka när det blir fel så jag kan lära mig.

Your own personal Jesus och församlingen

Skrev tidigare ett hastigt inlägg om församlingstukt. Nu tänkte jag säga lite mer om vad jag själv tycker med hjälp av Hauerwas citat. För att prata om församlingstukt måste man börja nånstans med vad innebär det att vara kristen, vilken roll har församlingen i den innebörden, och vad för mål det kristna livet har.

I min tradition betonar man den personliga relationen till Kristus extremt högt. Att bli kristen handlar om att bli bästa vän med Jesus. För Jesus älskar ju Dig. Det viktiga är relation och inte religion. Så det kristna livet handlar om att bli så from som möjligt för att bli så bra vän med Jesus som möjligt. Du är inte ensam för Jesus är ju med dig, känner du inte att Jesus är med så behöver du be och läsa bibeln. Jag som brottats mycket med ångest har otaliga gånger fått höra hur jag ska släppa ryggsäcken för Jesus har ju dött för att jag ska må bra. Man sjunger sånger som bekräftar detta:

Crucified
Laid behind a stone
You lived to die
Rejected and alone
Like a rose
Trampled on the ground
You took the fall
And thought of me
Above all

-Michael W. Smith

En sång som går ut på hur king det är att Jesus dog för mig. Och han tänkte på mig överallt annat när han hängde där. På nått sätt betvivlar jag det starkt. Kristendomen handlar inte först och främst om mig. Jag får vara med vilket är häftigt, men tanken är att jag ska omformas och helgas. Och där kommer församlingen in som en viktig del. Hauerwas uttrycker det så här:

What it means to be a Christian is to find yourself in a body of people in which your vulnerable to there demands and judgments and that's what holiness is. Holiness isn't some kind of idea of personal purity. I mean that might be okay but it won't take you very far. Holiness is being a part of people through wich your body is made vunerable to judgements that will save you from being captured by the powers that otherwise will possess your life. And never trust your own presumptions that you're free of them. 39:38 in i detta samtal

Att vara kristen handlar alltså inte om att Jesus död och uppståndelse ska bli en bekräftelse av mig. Det handlar om att bli en del av ett sammanhang som är beredd att dö för Guds skull. Att bli en del av ett sammanhang som bekänner Jesus som Herre över alla och allt. Ett sammanhang som inte accepterar någon annan makt än Guds. En berättelse som levd rätt inte kan korrumperas av makt, en berättelse som övervunnit döden utan våld, en berättelse som inte går ihop med ekonomiska- och politiska teorier som förutsätter våld och relativt människovärde.

Varför ska då församlingen bry sig om hur jag lever mitt liv? För att man kan aldrig regissera sig själv. Så säger man i filmbranschen och inte för att man ska spela en roll som kristen så handlar det om att du kan inte gå utanför dig själv och se vad du gör fel. Jag är också själv korrumperande, ni som inte tror det om er själva har inte mött er själva. Jag behöver en församling som jag måste stå tillsvars för. Ett sammanhang där man konfronterar min fel. Då menar jag absolut inte en församling som säger hur jag ska bli snyggare genom smink och kläder men defintivt en församling som säger till om jag behöver tvätta mig. Jag menar inte en församling som spelar på skam för att jag har gjort fel utan en som hjälper mig att göra rätt nästa gång.

Det är två aspekter på församlingstukt som är jätteviktiga. Den första är att tukten ska leda till uppbygnad. Alltså det ska inte vara straff med hämd motiv utan bot som hjälper en ödmjuka sig och göra rätt nästa gång. Den andra aspekten är att den ger en chans att bli förlåten. Det är bra att man har gjort någon handling för att själv förstå att man är förlåten men också för att församlingen ska kunna se min vilja att bli förlåten och att jag respekterar våran gemenskap mer än min stolthet.

Församlingen måste till att börja med bestämma sig om vad som är okej och inte okej. Man måste gör klart för alla medlemmar att så här gör vi här och passar det inte så får man gå till någon annan församling. Dopet är en akt där man accepterar att församlingens regler och att man lovar att rätta sig efter dom.

Så meningen med församlingstukt är inte att straffa den som gjort fel, att få någon slags hämnd för att man har misslyckats. Nej meningen är att ge en chans för förlåtelse och förändring både för medlemmen i fråga och för hela församlingen. Efter tukten är det inte som förut men relationerna ska ändå vara upprättade. En medlem som är förlåten av församlingen ska räknas som förlåten och vara en fullvärdig medlem.

När församlingen beslutar i dessa frågor är konsensus att föredra. Det ska vara hela församlingen som valt vilka regler som gäller och det ska vara hela församlingen som driver tukten. Nu tycker jag att Matt 18:15-18 systemet är bra att man först går till den enskilde om inte det hjälper med några vittnen och sen för hela församlingen. Det är viktigt i detta sammanhang att säga att uteslutning alltid är den sista utvägen. Men precis som rättfärdigt krig teorin så har detta misstolkats.

Jag tror att vi måste ha en högre syn på församlingen och också ge församlingen en chans att vara församling. Det betyder alltså ett sammanhang som förändrar oss till att bli mer Kristuslika. Jag tror inte det är tukt som drar folk till församlingar men jag tror att Kristuslikhet kan göra det och den får vi inte utan en riktig församling.

Lewi Pethrus om Församlings tukt

Försöker läsa mig genom Lewi Pethrus bok Kristen församlingstukt från 1948. En jätte intressant bok och ett ännu intressantare ämne. Men det är ju inte svårt att förstå hur Pingst anno 50 talet blev en hård och dömande rörelse när ledaren själv är så här nyanserad:

Alltså antingen älskar du församlingen på det sättet, att du vill, att man ska tolerera synd, så har du samma sinne som djävulen, men tål du icke synden i församlingen, så har du samma sinne som Gud. »Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.» Därför har han undervisat om församlingstukt.

Att han framställer det hela som ett val är ju också väldigt trevligt:

Du får välja själv, vilken sida du vill stå på. Vill du tolerera synden, så vet du, var du står, och hatar du synden, så vet du också, vart du står. Församlingen kan icke behålla sin ställning såsom församling med mindre hon skiljer synden från sig.

Problemet med dessa minst sagt kategoriska uttalanden blir hur man definierar synd. Han tar tidigare i boken upp liknelsen med ogräs i ett trädgårdsland och att synden är som ogräs som kväver. Visst blir man aldrig riktigt av med ogräset men om man slutar försöka blir det ju bara en massa ogräs och inget trädgårdsland.

Det är väldigt lätt att man lever med skuld för synd. För man vet att man ska rensa ut ogräset men samtidigt växer det upp igen och det kan te sig som att man älskar synden och därför inte har en plats hos Gud. Jag tror inte lösningen på detta problem är att säga att vi alla är accepterade. Att vi inte ska göra nått åt problemet. För då sitter vi kvar med våran skuld fast ingen utväg att bli av med den. Skulden bli bara ett tanke misstag för synden var ju ingen synd.

Nej jag tror att vi istället ska vara en församling som tror på upprättelsen. Visst måste vi rensa trädgårdslandet men med sådan försikt att man inte förstör det odlade. Att vi tar synden på allvar men också ser till att prata om den och se så att det inte bara blir ett onödigt ok. Att man således kan hjälpa varandra genom dels att vi förstår varandra men också att vi inte accepterar varandra för dom vi nu är utan istället för dom vi bör vara. Att helgelsen får vara en process mitt i församlingen.