Alltså antingen älskar du församlingen på det sättet, att du vill, att man ska tolerera synd, så har du samma sinne som djävulen, men tål du icke synden i församlingen, så har du samma sinne som Gud. »Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.» Därför har han undervisat om församlingstukt.
Att han framställer det hela som ett val är ju också väldigt trevligt:
Du får välja själv, vilken sida du vill stå på. Vill du tolerera synden, så vet du, var du står, och hatar du synden, så vet du också, vart du står. Församlingen kan icke behålla sin ställning såsom församling med mindre hon skiljer synden från sig.
Problemet med dessa minst sagt kategoriska uttalanden blir hur man definierar synd. Han tar tidigare i boken upp liknelsen med ogräs i ett trädgårdsland och att synden är som ogräs som kväver. Visst blir man aldrig riktigt av med ogräset men om man slutar försöka blir det ju bara en massa ogräs och inget trädgårdsland.
Det är väldigt lätt att man lever med skuld för synd. För man vet att man ska rensa ut ogräset men samtidigt växer det upp igen och det kan te sig som att man älskar synden och därför inte har en plats hos Gud. Jag tror inte lösningen på detta problem är att säga att vi alla är accepterade. Att vi inte ska göra nått åt problemet. För då sitter vi kvar med våran skuld fast ingen utväg att bli av med den. Skulden bli bara ett tanke misstag för synden var ju ingen synd.
Nej jag tror att vi istället ska vara en församling som tror på upprättelsen. Visst måste vi rensa trädgårdslandet men med sådan försikt att man inte förstör det odlade. Att vi tar synden på allvar men också ser till att prata om den och se så att det inte bara blir ett onödigt ok. Att man således kan hjälpa varandra genom dels att vi förstår varandra men också att vi inte accepterar varandra för dom vi nu är utan istället för dom vi bör vara. Att helgelsen får vara en process mitt i församlingen.
10 kommentarer:
Det är onekligen en intressant bok!
En obehaglig och avslöjande aspekt av boken är den syn på straff som Pethrus startar i. Poängen med församlingstukten rotas i Guds vilja att straffa det onda. Min egen tolkning är att frågan om hierarki i församlingen (vem tolkar vad som är synd), försoningsläran (Gud måste straffa, Jesus tog straffet) och eskatologin (den traditionella helvetestanken) hör ihop och bidrog till att svensk frikyrklig församlingstukt blev så förtryckande och skrämmande. Jag tror vi behöver återförankra församlingsfostran i Matteus 18 med dess betoning på försoning, kärlek, och församlingens gemensamma beslut/samtal om vi ska försöka återuppliva denna praxis, vilket jag är övertygad om behövs.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Ja man kan ju ha många teorier om vad som gick snett. LP är ju helt klart en av orsakerna. Men det var väl mest rädslan för att elden hade slocknat. Man grep efter vilket halmstrå som helst(finns likheter med nu men jag säger inte vad). En lärare sa en gång att väckelse är som ett vulkan utbrott sen stelnar lavan och blir till ortodoxi. Känns som en rätt okej beskrivning.
Församlingsfostran är ett bättre ord. Men jag tycker tukt är roligare. Det får folk att reagera. Men jag tror på att församlingen är ett ställe där man både för misslyckas men också hjälp att försöka igen. Men min version går inte att införa i en vanlig församling. Men en vanlig församling måste tänka igenom det sätt dom fostrar varandra på. Utfrysning och skuld beläggning är både fegt och okristligt.
Ang Matt 18 så berättade en annan lärare om det märkliga i att vi ska behandla dom som en tullindrivare eller hedning. Det betyder ju att man ska vara vänlig mot dom. Men att man ska se dom som att dom inte längre tillhör sammanhanget och behöver omvändelse. Men vanligtvis har det ju tolkats som att man ska vara elak mot dom...
Håller helt med.
När folk gör det som uppfattas som fel så hanterar vi alltid det på något sätt. Vi är inte så "toleranta" som vi skulle önska. Våld, förtal, distansering. Mt 18 ska ses som ett alternativ till detta.
Vore intressant att höra mer om "din" version av församlingstukt.
/Jonas
Jag tror församlingsfostran, som Jonas skriver om är en förutsättning för helgelsen i församlingen.
Lyssna på Putting Preachers in their place med Mark Driscoll. Jag vill hör vad du tycker!! (låter som det omvända, men behandlar frågan -vad är kyrkan? + mycket om predikans och undervisningens roll i kyrkan)
http://theresurgence.com/mark_driscoll_2008-02-25_video_putting_preachers_in_their_place
ps. Det är värsta skärmen bredvid honom.
ps2. Jag tror aldrig hört honom så högljudd och intensiv som i början av den här!! Han är lite uppeldad.
Jonas: jag får nog skriva ett inlägg där jag förklara det tydligare. Det här var mer ett hast inlägg för att boken upprörde min ande så pass.
Evelina: Jag upplever att Marc har en helt annan syn på kyrkan än vad jag har. Framför allt tror han att församlingen ska vara stor. Detta leder till att församlingsfostran blir ett väldigt trubbigt verktyg. För mig fungerar allt detta bättre när man har relationer som har bra kommunikation och lever nära varandra. Anonymiteten som uppstår i stora församlingar tycker jag motverkar den bibliska tanken på vad församlingen ska vara. Det finns extrema risker med att ha tydliga regler för hur man ska leva. Jag har inte en bestämd uppfattning hur man undviker dessa risker men jag tror att Ptehrus bok är ett exempel på hur illa det kan bli när man försöker göra det utan relation till folket.
Så det är fel när en församling växer sig stor för att den har en sådan dragningskraft?
Hur ska församlingsledare hantera det när människor kommer till tro och vill börja leva som kristna? Sorry, du får gå någon annanstans??
Jag ser inte problemet med att predika inför stora folkmassor om allt sedan förankras i vardagsgemenskapen och i smågrupper där man delar måltidgemenskap och lever i nära relationer. Varför formulerar du dig som om det vore motsättningar?
Det kanske finns en skillnad mellan bibliskhet och lagiskhet?
Problemet är inte så mycket predikan som efterföljelsen. Problemet för stora församlingar är många. Stora saker drar mycket till sig både bra och dåligt. Just i avseendet församlingsfostran blir problemet att man är väldigt anonym fram tills dess man gör bort sig.
Visst kan man försöka lösa det med smågrupper men det finns väldiga problem med det också. Små hitlers som tar över grupper, vanlig mobbning i grupper, felaktiga läror som sprids i grupperna, utomäktenskapligt sex. En församling har inget egenvärde i att vara stor. Det är en lögn som många förespråkar. Däremot har trohet och äkthet mot Gud ett värde.
Jag tror att det är mycket lättare och mycket bättre att vara små församlingar. Då undviker man problem som anonymitet och hårdhet. Det är mycket lättare att älska folk när man vet att man ska älska dom. Det är mycket lättare att älska folk på riktigt om man lever nära varandra. Små församlingar utesluter inte att man har stora möten tillsammans med andra.
Man behöver inte skicka iväg dom som kommer som nya men kanske någon som är duktig nog att starta något eget.
alltså det jag inte gillar med stora församlingar är att man lägger ner mycket tid på att bli större på bekostnad av att bli bättre. Jag menar inte att ju mindre församling desto bättre men det finns extrema fördelar med en liten församling som man försöker återskapa i stora men jag inte har sett lyckas.
Om du inte särskriver så erbarmerligt mycket skulle din blogg bli bättre och mer läsvärd!
Tack för en intressant belysning av LP! Jag är just nu inne lite på samma spår.
Skicka en kommentar