att lyssna på predikan

Predikanten började sin predikan med att berätta hur glad han var. Han hade en person som gladde han hela tiden. Varje dag. Varje gång hans telefon ringde fick han se bilden på sin son så vart han glad. Varje gång han kom hem möttes han av sin son som kom med ett leende. Han tog upp sin son och visade han för församlingen. Han sa att det var värt all smärta hans fru kände för den glädje dom nu får. Han insåg att han kanske inte var den som skulle avgöra om det var värt det och skämtade urskuldande. Sen ber han oss blunda och föreställa oss den gladaste person vi känner sen skulle vi försöka förstå varför denna person är så glad. Han undrade om det var någon som tänkte på Jesus.

Nä inte då jag ville jag säga. Jag ville inte tänka på någon glad. Inte idag. Mamma ska opereras imorgon och jag har ingen större ork att leva. Jag tänkt inte på någon glad. Jag vill slå glada människor. Jag upplever ofta glada människor som ett hån mot livet i övrigt.

Han fortsätter med att förklara med varför Jesus var den gladaste som någonsin funnits. Det hade nått med Gud att göra, och kärlek såklart. Jesu glädje är tydligen inte en haha glädje utan något djupare. Det blir ett inofficellt vm i bibelreferens för att förklara vilken glädje det är som Jesus har. Guds kärlek är tydligen för uppenbar för att förklara eller vänta. Nu kommer det han förklarar med hjälp av ett par modifierade skyddsglasögon hur Gud ser på oss. Han hade skrivit Jesus med en svart tuschpenna och gick runt och sa att Gud ser på oss som Jesus det älskade barnet. Det är det största med Gud och hans kärlek. Att vi inte behöver göra något för att bli Kristuslik.

Vi kan bara sitta still och fundera på våra bilar, knark, vackra människor eller hur man på bästa sätt tar livet av sig. Don't worry if there is a hell bellow were all going under tänker jag. Guds storhet ligger inte i att han inte ser vår förtappelse. Till och med jag, den ignoranta, ser min förtappelse. Det stora är att han har gett oss en väg ut. Men varför är kärlek sett som något possitivt? Jag tycker det bara är jobbigt och om korset är kärlekens symbol så måste man väl kunna slita fram klyschan Love Hurts.

Gudstjänsten fortsätter med att sjunga sången Saliga visshet, den om att Jesus tillhör mig. Jag sitter och tänker på hur det egentligen är tvärtom. Det är ju jag som tillhör Jesus och att det är ganska jobbigt att det inte är jag som bestämmer. Men lyckas inte omvandla texten för att passa min teologi. Så istället sjunger jag med och försöker delta i Gudstjänsten.

Jag går sedan hem i solen lite annorlunda än då jag kom dit. Jag kan inte beskriva det men hur jobbigt det kan vara att gå i Kyrka så ger det alltid nått. Det är inte en kännsla av att jag är bättre men kanske är det delaktigheten. Att jag tillhör Jesus och inte tvärtom.