att vara kyrka

Kyrkoflykten har varit ett tema i dagen 1 2 3 4 och på många bloggar den senaste tiden. Tänkte bara skriva av mig mina tankar. Det var Jaktlunds senaste inlägg om det som fick mig att gå igång men läs även detta. Med hans position har an blivit en av dom viktigaste teologerna i Pingst och det är spännande.

Det första och kanske största problemet är att församlingen predikar och undervisar mot sig själv. Nästan all undervisning jag hört i min älskade pingströrelse om församlingen jobbar emot den. Förmodligen helt omedvetet. Men efter som man lyft ut saker som bön, bibeläsning (när senast hörde du ett stycke ur Bibeln läsas och inte bara ett kort citat eller en komiska parafras?) och tro på det personliga planet så blir församlingen inte bärare av dessa saker utan ett skönt skydd mot den hemsak världen. Du är själv ansvarig för din bön din tro och din bibeläsning. Nästan all undervisning jag har hört går ut på att hjälpa dig klara av detta eller att du ska bli bättre på att vinna människor till Gud. Problemet är att detta är församlingens uppgift.

Jag upplevde det tydligt när jag gick på gymnasiet att jag aldrig skulle kunna ta mina okristna vänner till min församling. Varför? För att jag skulle aldrig kunna motivera varför vi gjorde som vi gjorde och sa som vi sa. Jag var trygg i min egen tro men var helt viss om att någon utanför inte skulle ha samma överseende med den konstiga kulturen som inte riktigt kunde motiveras. Samtidigt blev jag matad av undervisning om hur dålig kristen jag var för att JAG inte frälste min klasskamrater. Dom flesta kristna hade inte okristna vänner utan man hade frälsningobjekt. Det är inte konstigt att man blir less på ett sammanhang som ena stunden undervisar att du ska klara dig själv och andra stunden fördömer dig för att du försöker göra det.

Ett närliggande problem till detta är den tysta frikyrkotukten. Man snackar bakom ryggar och försöker förändra personen på rätt väg utan att fråga hur personen i fråga ens mår. Detta kan får helt djävulska uttryck och leda till fruktansvärda sår. Detta beror nog på en konflikträdsla som inte är bra. Vi måste kunna vara öppna med problem och kunna hjälpa varandra på ett skysst sätt. Men det är svårt i ett sammanhang om länge betonat att man är perfekt efter man döpt sig. Sen så är det fruktansvärt att man inte tar itu med saker som faktiskt går fel i tex lederskapet. Det är hela församlingen angelägenhet...

Stefan Swärd talade väl om Hillsong som ett fint tecken i strömmen av kyrkoflykt. Jag blev sur. Jag känner många som går till Hillsong Sthlm så jag vet att det är många som uppskattar den församlingen (det är inte personerna som går dit jag misstror). Men jag vet också att dom som går dit är inte samma personer som jag möter i utkanten av kyrkan. Hillsong Sthlm är en happy clapper församling. Det går inte annat. Hela deras uttryck bara skriker var glad för Kristus ska göra dig rik. Det är ju rätt många som flyttar in till dom större städerna därför har dom alltid en tillströmning av framförallt ungdomar. Jag tror inte Hillsong Sthlm tilldrar sig någon större mängd nytt eller nygammalt folk.

Angående hur man får tänka och hur man bör tänka kritiskt har jag inte tid att kommentera kanske någon annan gång. Ska nog köra till Sundsvall snart...