Har du problem med synd?

Jag var på en snabb visit på Lapplandsveckan. Mitt intryck var att man tonat ner överpeppen. Lovsången var lagom suggestiv och hade inte tre timmar på sig att fixa fram andliga kickar. Första mötet talade Piensoho på och det var helt okej. Köpte kanske inte alla hans resonemang men det var inget som var helt uppåt väggarna konstigt vilket alltid är faran på lappis. Mötet följer det klassiska eftermötet och en inbjudan att få gå fram. Piensoho valde att tala till dom som ville ha ett nytt hjärta. Alltså att man skulle komma tillbaka till den första kärleken ( ett uttryck från uppenbarelse boken som är standard i väckelsekristnas sammanhang och anspelar på om är så kallat brinnande eller ljummen som är ett annat bildspråk från uppenbarelse boken). Väldigt vanlig inbjudan och väldigt många ger gensvar. Precis som man vill ha det på lappis.

Nattmötet missade jag största delen av predikan på grund av samtal. Men jag kom in mot slutet och fattade att det handlade om att hitta sin uppgift även om man inte ska predika eller missionera. Lite som Reinfeldt det handlar om att sysselsätta sig. Hon talade hela tiden med en mer känslosam ton. En sån ton man använder när det är något viktigt som rör ens inre. Eftermötet kommer precis som vanligt. Jag upplever att det finns folk här som har en uppgift men inte har hittat den riktigt. Det finns någon här som vill leva mer för Gud (här lägger jag in en brasklapp eftersom jag inte riktigt kommer ihåg, men det var i alla fall något väldigt generellt som passar på 99 % av alla ungdomar). Andra inbjudan gick ut till alla som syndat. Jag upplever att ni finns här som har fallit i synd. Att ni har varit kristna och bra men så helt plötsligt fallit i synd. Kom fram hit och bekräfta att jag har rätt (ordvalen är mina men andemeningen var så). Klart hon har rätt. Alla syndar ju.

Problemet med dess inbjudningar är som att man ska på nått slags sätt lösa problemen med att gå fram. Problemet med att inte ha hjärtat har i alla fall för mig varit att min inte hade en kristendom som gick att leva efter i det vanliga livet. Allt handlade om hur man skulle vinna världen. Det var aldrig hur man skulle leva i vinsten själv. Och vad var vinsten? Klart man gick fram för att få en andlig fix som skulle räcka hela året. Det här året skulle man inte falla det här året var det som gällde. Nu fick Gud sin super kristna lille krabat. Men samtidigt när vardagen kom så föll man.

Problemet med inbjudan om att hitta sin uppgift är att den först och främst är väldigt predestinationisk, det finns en ett liv som väntar på dig där Gud har alla svaren på dina frågor. Problemet blir när man aldrig hittar den fasen, många låtsas att dom gör det och får senare en kris. Men det andra problemet är att du förutsätter att du inte har en uppgift i att existera. Som att du mindre värd för Gud om du bara existerar. Jag tror ju att vi alla har en uppgift fån Gud. Jag tror den uppgiften är att vara närvarande. Är vi närvarande inför Gud och inför andra medmänniskor så lever vi i Guds vilja. Och då spelar det mindre roll vad vi gör. Speciellt som ungdom så behöver man inte leva med pressen att man ska vara ett effektivt frälsningsvapen bättre att undersöka vad det är i tron som håller.

Problemet med den sista inbjudan är att vi är alla syndare och vi kommer så länge vi lever på denna jord att synda. Hon talade som att det fanns ett stadium av syndfrihet som vi kristna ska leva i. Om det fanns ett sådant stadium hur kan det då vara fel att döma andra? Allt detta bottnar i en dålig teologi som inte går att leva med. Det är just en sån här grejj som får så många att lämna kyrkan. Kravet på syndfrihet. Idén att det går att leva ett liv fri från synd. Tanken på att det finns dom som klarar det och att det är bara jag som misslyckas. En del löser det med att trivialisera synden, som att Gud bryr sig om vad jag gör han är ju kärlek. Andra löser det med att ljuga för sig själv och förtrycka syndiga impulser. Går man till Jesus så är det uppenbart att båda dom sätten att tänka inte är förankrade i hans undervisning.

Nu ska jag dra på Roskilde och förkovra mig i synder som rockmusik och öl...

typ 51% livslust

Jag hade svårt att sova i natt. Detta berodde på att jag är sjukt arg på min chef. Det är nog en av dom mest struliga arbetsplatserna. Jag får ständigt vara på min vakt att ledningen gör rätt. Nu hade dom kanske i sig inte gjort ett fel men jag känner mig ändå sviken av dom. Efter att ha rullat runt i min säg ett antal varv så fick jag tillslut för mig att jag skulle upp och kolla på arbetsförmedlingens hemsida. Vilket jag gjorde. Fick för mig att lägga upp ett online CV på ett bemanningsföretag. Jag började i storartad stil men plötsligt tog allt slut. Det var på en fråga om framtiden jag torskade. Jag tänkte att det är nog bäst att jag går och lägger mig igen. Jag vet inte ens hur den här sommaren kommer sluta.

Ångesten är märklig. Den kommer när man allra minst vill ha den och äter upp orken när som mest behöver den. Som Kirkegaard säger:

Individen kan ångra sin vrede, och ju djupare individ, desto djupare ånger. Men ångern kan inte göra honom fri, där tar han fel. Anledningen kommer; ångesten har redan upptäckt den, varje tanke skälver, och ångesten suger blodet ur ångerns kraft och skakar på huvudet; det är som om vreden redan segrat, han anar redan frihetens förkrosselse, som är förbehållen nästa ögonblick, ögonblicket kommer, vreden segrar.

Min ångest blir inte upplöst av min ånger. Min vrede blir inte upplöst av min ånger, snarare starkare. Min ånger är således värdelös, den hjälper mig inte alls. Problemet med ångesten ligger just i framtiden. Ångesten är grubbleriet över framtidens möjligheter. Ser det mörkt ut leder det till förtvivlan ser det ljust ut blir ångesten en drivkraft för att undvika förtvivlan.

Jag menar mitt liv är inte bara skit just nu. Problemen är egentligen ganska små. Men dom har en möjlighet att växa och bli riktig stora. Ska jag då fortsätta att försöka lösa dessa små problem bara för att senare inse att det var oundvikligt att det skulle bli mycket värre. Lite som att byta blockpackning i en bil bara för att några mil senare total kvadda den. Livet är ju en ständig kostnads kalkyl mot vad som är värt och inte värt. Är mitt liv värt att leva? Det är ångestens gnagande fråga.

Just nu ligger jag på en 51% för. Vi får se om denna dag kan dra upp det.