Teologi är inte ett företag

Teologi är inte ett företag, som någon det gudomliga ordets tjänare någonsin lugnt kan överlämna åt någon annan, som om teologi vore en hobby för några särskilt begåvade. En församling som är vaken och medveten om sin uppgift i världen – och det gäller i ännu högre grad dom som fått ett särskilt uppdrag – måste nödvändigtvis vara en teologiskt intresserad församling.
- Karl Barth från boken Evangelisk teologi på sida 44

Hittade detta citat på datorn. Passade väldigt bra in på saker som skrivits här(kolla kommentarerna) här och här.

Seriöst tycker jag att det är det är lustigt att man å ena sidan kan tycka det är fruktansvärt att kyrkan förlorar mark och att samhället blir mindre och mindre kristet när man är så slarvig med vad man faktiskt säger. Eller rättare sagt är det olustigt, en känsla av obehag. Tänker skriva om min syn på det sekulära snart...

Angående mitt eget slarviga språk så jobbar jag på det. Det är därför jag började blogga för att lära mig skriva. Påpeka när det blir fel så jag kan lära mig.

Your own personal Jesus och församlingen

Skrev tidigare ett hastigt inlägg om församlingstukt. Nu tänkte jag säga lite mer om vad jag själv tycker med hjälp av Hauerwas citat. För att prata om församlingstukt måste man börja nånstans med vad innebär det att vara kristen, vilken roll har församlingen i den innebörden, och vad för mål det kristna livet har.

I min tradition betonar man den personliga relationen till Kristus extremt högt. Att bli kristen handlar om att bli bästa vän med Jesus. För Jesus älskar ju Dig. Det viktiga är relation och inte religion. Så det kristna livet handlar om att bli så from som möjligt för att bli så bra vän med Jesus som möjligt. Du är inte ensam för Jesus är ju med dig, känner du inte att Jesus är med så behöver du be och läsa bibeln. Jag som brottats mycket med ångest har otaliga gånger fått höra hur jag ska släppa ryggsäcken för Jesus har ju dött för att jag ska må bra. Man sjunger sånger som bekräftar detta:

Crucified
Laid behind a stone
You lived to die
Rejected and alone
Like a rose
Trampled on the ground
You took the fall
And thought of me
Above all

-Michael W. Smith

En sång som går ut på hur king det är att Jesus dog för mig. Och han tänkte på mig överallt annat när han hängde där. På nått sätt betvivlar jag det starkt. Kristendomen handlar inte först och främst om mig. Jag får vara med vilket är häftigt, men tanken är att jag ska omformas och helgas. Och där kommer församlingen in som en viktig del. Hauerwas uttrycker det så här:

What it means to be a Christian is to find yourself in a body of people in which your vulnerable to there demands and judgments and that's what holiness is. Holiness isn't some kind of idea of personal purity. I mean that might be okay but it won't take you very far. Holiness is being a part of people through wich your body is made vunerable to judgements that will save you from being captured by the powers that otherwise will possess your life. And never trust your own presumptions that you're free of them. 39:38 in i detta samtal

Att vara kristen handlar alltså inte om att Jesus död och uppståndelse ska bli en bekräftelse av mig. Det handlar om att bli en del av ett sammanhang som är beredd att dö för Guds skull. Att bli en del av ett sammanhang som bekänner Jesus som Herre över alla och allt. Ett sammanhang som inte accepterar någon annan makt än Guds. En berättelse som levd rätt inte kan korrumperas av makt, en berättelse som övervunnit döden utan våld, en berättelse som inte går ihop med ekonomiska- och politiska teorier som förutsätter våld och relativt människovärde.

Varför ska då församlingen bry sig om hur jag lever mitt liv? För att man kan aldrig regissera sig själv. Så säger man i filmbranschen och inte för att man ska spela en roll som kristen så handlar det om att du kan inte gå utanför dig själv och se vad du gör fel. Jag är också själv korrumperande, ni som inte tror det om er själva har inte mött er själva. Jag behöver en församling som jag måste stå tillsvars för. Ett sammanhang där man konfronterar min fel. Då menar jag absolut inte en församling som säger hur jag ska bli snyggare genom smink och kläder men defintivt en församling som säger till om jag behöver tvätta mig. Jag menar inte en församling som spelar på skam för att jag har gjort fel utan en som hjälper mig att göra rätt nästa gång.

Det är två aspekter på församlingstukt som är jätteviktiga. Den första är att tukten ska leda till uppbygnad. Alltså det ska inte vara straff med hämd motiv utan bot som hjälper en ödmjuka sig och göra rätt nästa gång. Den andra aspekten är att den ger en chans att bli förlåten. Det är bra att man har gjort någon handling för att själv förstå att man är förlåten men också för att församlingen ska kunna se min vilja att bli förlåten och att jag respekterar våran gemenskap mer än min stolthet.

Församlingen måste till att börja med bestämma sig om vad som är okej och inte okej. Man måste gör klart för alla medlemmar att så här gör vi här och passar det inte så får man gå till någon annan församling. Dopet är en akt där man accepterar att församlingens regler och att man lovar att rätta sig efter dom.

Så meningen med församlingstukt är inte att straffa den som gjort fel, att få någon slags hämnd för att man har misslyckats. Nej meningen är att ge en chans för förlåtelse och förändring både för medlemmen i fråga och för hela församlingen. Efter tukten är det inte som förut men relationerna ska ändå vara upprättade. En medlem som är förlåten av församlingen ska räknas som förlåten och vara en fullvärdig medlem.

När församlingen beslutar i dessa frågor är konsensus att föredra. Det ska vara hela församlingen som valt vilka regler som gäller och det ska vara hela församlingen som driver tukten. Nu tycker jag att Matt 18:15-18 systemet är bra att man först går till den enskilde om inte det hjälper med några vittnen och sen för hela församlingen. Det är viktigt i detta sammanhang att säga att uteslutning alltid är den sista utvägen. Men precis som rättfärdigt krig teorin så har detta misstolkats.

Jag tror att vi måste ha en högre syn på församlingen och också ge församlingen en chans att vara församling. Det betyder alltså ett sammanhang som förändrar oss till att bli mer Kristuslika. Jag tror inte det är tukt som drar folk till församlingar men jag tror att Kristuslikhet kan göra det och den får vi inte utan en riktig församling.

Lewi Pethrus om Församlings tukt

Försöker läsa mig genom Lewi Pethrus bok Kristen församlingstukt från 1948. En jätte intressant bok och ett ännu intressantare ämne. Men det är ju inte svårt att förstå hur Pingst anno 50 talet blev en hård och dömande rörelse när ledaren själv är så här nyanserad:

Alltså antingen älskar du församlingen på det sättet, att du vill, att man ska tolerera synd, så har du samma sinne som djävulen, men tål du icke synden i församlingen, så har du samma sinne som Gud. »Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.» Därför har han undervisat om församlingstukt.

Att han framställer det hela som ett val är ju också väldigt trevligt:

Du får välja själv, vilken sida du vill stå på. Vill du tolerera synden, så vet du, var du står, och hatar du synden, så vet du också, vart du står. Församlingen kan icke behålla sin ställning såsom församling med mindre hon skiljer synden från sig.

Problemet med dessa minst sagt kategoriska uttalanden blir hur man definierar synd. Han tar tidigare i boken upp liknelsen med ogräs i ett trädgårdsland och att synden är som ogräs som kväver. Visst blir man aldrig riktigt av med ogräset men om man slutar försöka blir det ju bara en massa ogräs och inget trädgårdsland.

Det är väldigt lätt att man lever med skuld för synd. För man vet att man ska rensa ut ogräset men samtidigt växer det upp igen och det kan te sig som att man älskar synden och därför inte har en plats hos Gud. Jag tror inte lösningen på detta problem är att säga att vi alla är accepterade. Att vi inte ska göra nått åt problemet. För då sitter vi kvar med våran skuld fast ingen utväg att bli av med den. Skulden bli bara ett tanke misstag för synden var ju ingen synd.

Nej jag tror att vi istället ska vara en församling som tror på upprättelsen. Visst måste vi rensa trädgårdslandet men med sådan försikt att man inte förstör det odlade. Att vi tar synden på allvar men också ser till att prata om den och se så att det inte bara blir ett onödigt ok. Att man således kan hjälpa varandra genom dels att vi förstår varandra men också att vi inte accepterar varandra för dom vi nu är utan istället för dom vi bör vara. Att helgelsen får vara en process mitt i församlingen.

Vem behöver kyrkan?

Var på ett pingstmöte i söndags. Det var tillräckligt kort för att jag ska komma ihåg vad predikan handlade om. Den handlade om Gud, Jesus, Kyrkan, okristna och varför folk slutar gå i kyrkan.

Det som slog mig var att början av predikan handlade om hur man blir kristen och hur enkelt det borde vara. Pastorn talade om hans stug grannar som han trodde snart skulle bli kristna. Han trodde inte dom skulle bli pingstvänner utan kristna. Han sa dock aldrig vilken annan församling han trodde dom skulle tillhöra utan jag tolkade det som att han menade att dom aldrig kommer ha en församlingstillhörighet. Lite senare i predikan kommer han son upp och håller ett vittnesbörd om hur han fick vittna för en arbetskompis. Han sa att han ville ge honom något som han kunde använda i vardagen. Det han underströk var att man inte behöver göra några ritualer och så utan det handlar bara om dig och Gud. Pastorn fortsätter med likande poänger. Fram tills han helt plötsligt gör en total omvändning och börjar predika om hur tråkigt det är att församlingarna krymper.

Och plötsligt slog det mig att det är ju just därför församlingarna krymper. Jag har nästan blivit hjärntvättad med sådana predikningar. Sådana som säger att det är bara du och Gud som gäller, det finns inga måsten osv. Det är ju heresi. Klart det finns måsten, klart att det är mer än bara jag Gud som kristendom handlar om. Om man predikar varför församlingen är av underordnad vikt tycker inte jag att man ska klaga när folk slutar komma. Vi kan inte predika att församlingen är nått slags mänskligt påfund nått valbart alternativ till det viktiga.

Den klassiska teologin säger ju att Gud vill kyrkan, Kyrkan är en del av Guds frälsningsplan för världen. Det är början av Guds rike som är här men ändå inte. Det är ju klart att det är tråkigt att mindre folk går i kyrkan men vi får ju skylla oss själva.

God is killing the church and we goddamn deserves it som Hauerwas sa en gång.

Det allmänna och specifika

Ibland spontan filosoferar jag. Lite som en gatufilosof. Det vore soft om man kunde försörja sig på det i en storstad. Skulle nog välja Köpenhamn som är en ruskigt soft stad. Anyway det senaste jag spontan filosoferade om var det specifika och det allmänna. Just då handlade det om kåteheten och var adresserat till min vän so kallas av vissa för skökan. Men efter ett tag insåg jag att det resonemanget fungerar väldigt bra på talet om Gud.

En gång i tiden i ett helt annat land var jag på en exegetik lektion om skapelsen. Det var otroligt spännande mest för att i klassen fanns det som som var HC bokstavstroende och menade att lärarens argument ledde till att ungdomar tog livet av sig. Jag som kommer från ett sjukt sekulärt land och fån en tradition av fundamentalism insåg att deras diskussion var ganska roande. Framför allt var läraren en av dom bästa jag haft och helt briljant i sin utläggning.

Anyway hans poäng var att det var två skapelse berättelser. En där man använde Javhe och en där dom använde Elohim. Han menade att ingen duktig exeget trodde längre att detta berodde på att det var två olika källor, att det skulle vara två olika Gudar som man satt ihop i en. Nej utan att det var två olika beskrivningar på samma Gud. Jahve var Israels Gud, den specifika. Elohim är den Guden som är allhärskande och som alla ställs till svars inför även babylonierna, den allmänna. Det är alltså inte två olika Gudar men uttrycken har olika funktioner. Ungefär som att det är bara dina familje medlemmar som kallar pappa för pappa så är det bara israeliterna som kallar Gud för Jahve. Elohim var dock påminnelsen om att Gud är Gud för alla. Detta märker man i de olika skapelse berättelserna.

Problemet som jag ser det är att vi ofta svalt den naturliga teologin. Oftast för att den funkat bäst med den typ av apologetik vi har haft i Sverige. Den naturliga Teologin leder endast fram till den allmänna Guden. Den allmänna Guden är inte nödvändigtvis Gud med oss. Den specifika Guden är specifik för att den valt sig att visa sig för oss, att uppenbara sig genom Jesus. Det här är skillnaden. Den allmänna Guden behöver inte vara den specifika men den specifik är den allmänna. Man måste alltså börja med den specifika. Det allmänna är inte helt ointressant men det blir konstigt och definitivt farligt om man inte börjar i det specifika. Det är det specifika som bestämmer det allmänna aldrig tvärtom.

Det farliga med att göra det allmänna till det viktiga ser vi världshistorien speciellt i europa dom första 50 åren på 1900 talet och ännu mer nere i Sydafrika under hela apartheidregimen. Där man kunde göra Gud så pass allmän att Jesus uppenbarelse av Gud blir mer ett undantag än det viktiga. Gud blir nationens, framgången och maktens Gud istället för den som dog likt en rövare på ett kors och uppstod igen för att han älskar så gränslöst och vill ge upprättelse åt dom som behöver det. Gud uppenbarad genom Jesus Kristus kan man inte göra till sin egen Gud. Det är en Gud som inte tillåter sig underordnas makten och en Gud som vägrar korrumpera sig för att få framgång.

Så låt oss vara specifika i våra kristna liv.

Blev jag frälst?

Hauerwas brukar säga att han blev teolog för att han inte kunde bli frälst. Det är ruskigt spännande. (Jag gillar egentligen inte hur man använder ordet frälst. Jag tycker ordet omvändelse är bättre. Det är mer analogt.) När Hauerwas menar att han inte kunde bli frälst så driver han med hur man har gjort frälsningen till något mystsikt. Det är ur-erfarenheten, den erfarnehet du inte kan vara kristen utan. Det är det jag har emot folk som betonar att kristendomen inte är en religion utan en relation. Erfarenheten får den centralaste rollen i sammanhanget och automatiskt blir den med den mäktigaste erfarenheten profeten. Jag vill inte förringa erfarenheten av Gud, men det finns så mycket mer. Jag skulle säga att det är både relation och religion. Tradition inte för traditionens skull utan för att vi är en del av den historien. För att utan den går vi vilse.




Hittade detta klipp av en slump. Min fråga är vad blir hon frälst ifrån? Uppenbart har hon växt upp i ett kristet hem och är dessutom för ung för att tänka själv.

I didn't make Tillich, history made Tillich!

Läraren insåg ganska tidigt att han valt en alltför svår text. Vilket han också ursäktade sig för. Studenterna var ju inte alls så filosofiskt skolade att förstå denna märkliga text. Men när en av studenterna började angripa Läraren för att Tillich var en vansinnigt jobbig teolog så kommer det geniala svaret:

I didn't make Tillich, history made Tillich!

Jag har tyckt att det är lite värdelöst att läsa Tillich. Jag fattar ändå aldrig vad han vill, och vad jag fattar att han vill det vill inte jag, och det är ju helt värdelöst för då har det ju gått en massa tid och energi till skit. Men jag fattar att eftersom historien gjorde Tillich till den teolog han ändå blev skulle det vara bara arrogans, högmod och lathet att inte försöka förstå han. För har jag inte ens försökt förstå han så kommer jag ju inte förstå all annan teologi som bygger på han. Och efter mitt försök att förstå han så har jag sett att han är ju inte en demon som försöker förstöra kyrkan. Nej han är mer en liten tysk med dåligt självförtroende som gör allt för att bli accepterad av dom coola kultur människor och ändå kalla sig kristen.

Skabbräven stryker runt

Att vara Pingstvän och studera teologi på ett sekulärt universitet är som att vara en skabbräv. Så känns det för mig i alla fall. Vi har skämtat en del om det i gruppen "vi pingstvänner som läser på umeå universitet". Så jag googlade och hittade detta underbara inlägg.

Hej!
Tyvärr är det nog så att en skabbräv i omgivningen har stor möjlighet att smitta era katter. När räven springer omkring stryker den sig mot buskar, träd och annan vegetation, sedan krävs det bara att en av katterna stryker sig mot samma sak så är det "kört".
Det bästa vore om någon kunde ta bort denna räv innan den hinner sprida skabben vidare till både katter och hundar.

Så akta er om ni läser detta. Skabb smittar tydligen...