Clinton om att tillhöra och om att vakna.

Free your mind and your ass will follow
The kingdom of heaven is within

Freedom is free of the need to be free
- George Clinton

Länge sedan jag skrev något riktigt inlägg. Blir mest citat. Har och göra med mycket. Tänkte i alla fall förklara lite varför jag för tillfället inte är jätte peppad.

- Sexskandaler inom frikyrkan för mig att förlora hoppet på Kristus som Herre. Kanske ska jag lyssna på den skägg gnuggande Jonathan Johansson som sa till mig att det bara är människor. Men jag har svårt att hantera en rörelse som bara ytligt sett är moralisk. Det man ser dömer man ut men samtidigt känns det bra att blunda tills det är helt uppenbart at kejsaren var ju naken. Jag blir cynisk sur och förolämpad för att man har en idé om hur det ska funka, uppenbart funkar det inte så, och hur uppenbart det är så menar man att felet inte ligger i förnekandet i verkligheten utan i verkligheten själv.

- Medlemsdebbatten inom Frikyrkan ger mig allergiska reaktioner (kanske det är något annat som gör att jag får utslag och sånt men man vet aldrig). Jag blir less för att helt plötsligt så blir det uppenbart att det man älskat i en rörelse kanske bara varit en hägring likt en oas i öken. Framförallt blir problemet när pastorer ska bli teologiska och blir det på helt fel sätt. Det är sjukt stort problem att försöka ordna en rörelse som byggts på pragmatism. Att den senare har försökt bli fundamentalisk gör inte saken lättare. På pingst samtalsdag blev det mer uppenbart. Man förstår inte sin egen tradition tillräckligt och man förstår andras traditioner ännu mindre. Frågan hamnar tillslut i känslan. Känns det rätt? För mig känns det rätta aldrig rätt.

- Skolan känns som en höjdhoppsribba jag alltid river. Jag har alltid underpresterat när det kommer till skola. Det finns många anledningar. Men det är inte det som stör mig nu. Vi hade ett seminarium där jag efteråt kände mig så arg och frustrerad att jag funderade på att lämna allt bakom mig och aldrig återvända. Jag vart godkännd och det borde the under achiving me vara nöjd med. Men jag blir så less på att folk inte fattar vad jag säger. Är världen verkligen så dum?

Jag ska avsluta denna nattliga krönika över mitt liv med samma favorit filosof som jag öppnade med. Clinton is the shit. Väckelsen är långt borta...

In our sleep, we live it up
Just to wake up and find our dead
Change our hair and hairstyles too
But have the same empty heads

Brothers and sisters I'm telling you

This is what we've got to do

Wake up
You got to wake up

Wake up
You're in the presence of your future
Wake up
See what you're doing in our sleep

In our sleep, we change our wife
We change our suit of clothes
We change our church, we change our god
But have the same funky soul

Never dreaming, not for a second
Sleeping is the cause

Oh, wake up
You've got to wake up

I didn't make Tillich, history made Tillich!

Läraren insåg ganska tidigt att han valt en alltför svår text. Vilket han också ursäktade sig för. Studenterna var ju inte alls så filosofiskt skolade att förstå denna märkliga text. Men när en av studenterna började angripa Läraren för att Tillich var en vansinnigt jobbig teolog så kommer det geniala svaret:

I didn't make Tillich, history made Tillich!

Jag har tyckt att det är lite värdelöst att läsa Tillich. Jag fattar ändå aldrig vad han vill, och vad jag fattar att han vill det vill inte jag, och det är ju helt värdelöst för då har det ju gått en massa tid och energi till skit. Men jag fattar att eftersom historien gjorde Tillich till den teolog han ändå blev skulle det vara bara arrogans, högmod och lathet att inte försöka förstå han. För har jag inte ens försökt förstå han så kommer jag ju inte förstå all annan teologi som bygger på han. Och efter mitt försök att förstå han så har jag sett att han är ju inte en demon som försöker förstöra kyrkan. Nej han är mer en liten tysk med dåligt självförtroende som gör allt för att bli accepterad av dom coola kultur människor och ändå kalla sig kristen.