att vara kyrka

Kyrkoflykten har varit ett tema i dagen 1 2 3 4 och på många bloggar den senaste tiden. Tänkte bara skriva av mig mina tankar. Det var Jaktlunds senaste inlägg om det som fick mig att gå igång men läs även detta. Med hans position har an blivit en av dom viktigaste teologerna i Pingst och det är spännande.

Det första och kanske största problemet är att församlingen predikar och undervisar mot sig själv. Nästan all undervisning jag hört i min älskade pingströrelse om församlingen jobbar emot den. Förmodligen helt omedvetet. Men efter som man lyft ut saker som bön, bibeläsning (när senast hörde du ett stycke ur Bibeln läsas och inte bara ett kort citat eller en komiska parafras?) och tro på det personliga planet så blir församlingen inte bärare av dessa saker utan ett skönt skydd mot den hemsak världen. Du är själv ansvarig för din bön din tro och din bibeläsning. Nästan all undervisning jag har hört går ut på att hjälpa dig klara av detta eller att du ska bli bättre på att vinna människor till Gud. Problemet är att detta är församlingens uppgift.

Jag upplevde det tydligt när jag gick på gymnasiet att jag aldrig skulle kunna ta mina okristna vänner till min församling. Varför? För att jag skulle aldrig kunna motivera varför vi gjorde som vi gjorde och sa som vi sa. Jag var trygg i min egen tro men var helt viss om att någon utanför inte skulle ha samma överseende med den konstiga kulturen som inte riktigt kunde motiveras. Samtidigt blev jag matad av undervisning om hur dålig kristen jag var för att JAG inte frälste min klasskamrater. Dom flesta kristna hade inte okristna vänner utan man hade frälsningobjekt. Det är inte konstigt att man blir less på ett sammanhang som ena stunden undervisar att du ska klara dig själv och andra stunden fördömer dig för att du försöker göra det.

Ett närliggande problem till detta är den tysta frikyrkotukten. Man snackar bakom ryggar och försöker förändra personen på rätt väg utan att fråga hur personen i fråga ens mår. Detta kan får helt djävulska uttryck och leda till fruktansvärda sår. Detta beror nog på en konflikträdsla som inte är bra. Vi måste kunna vara öppna med problem och kunna hjälpa varandra på ett skysst sätt. Men det är svårt i ett sammanhang om länge betonat att man är perfekt efter man döpt sig. Sen så är det fruktansvärt att man inte tar itu med saker som faktiskt går fel i tex lederskapet. Det är hela församlingen angelägenhet...

Stefan Swärd talade väl om Hillsong som ett fint tecken i strömmen av kyrkoflykt. Jag blev sur. Jag känner många som går till Hillsong Sthlm så jag vet att det är många som uppskattar den församlingen (det är inte personerna som går dit jag misstror). Men jag vet också att dom som går dit är inte samma personer som jag möter i utkanten av kyrkan. Hillsong Sthlm är en happy clapper församling. Det går inte annat. Hela deras uttryck bara skriker var glad för Kristus ska göra dig rik. Det är ju rätt många som flyttar in till dom större städerna därför har dom alltid en tillströmning av framförallt ungdomar. Jag tror inte Hillsong Sthlm tilldrar sig någon större mängd nytt eller nygammalt folk.

Angående hur man får tänka och hur man bör tänka kritiskt har jag inte tid att kommentera kanske någon annan gång. Ska nog köra till Sundsvall snart...

pingstmobben har talat

Jag har läst om Torbjörn Sedin i Dagen. Det dom skriver om där är inte värt att kallas församlingstukt. Det är utfrysning och mobbning. Församlingstukt ska inte ske utan förklaring. Man ska veta vad som händer och varför. Men det är på detta sätt man har behandlat pastorer i Pingströrelsen som inte håller sig till den outalade läran. Detta är nackdelen med att inte ha ett centralorgan som bestämmer vilka som är värdiga att vara pastorer.

Förut var det lättare att ordna rättning i ledet. Det finns en historia om när man beslutade att inte låta Stanley Sjöberg annonsera i Dagen. Detta var för att Stanley ansågs farlig med sitt budskap. Då använde Stanley sin kontakter och annonserade sitt namn spegelvänt. Men det är inte alla pastorer som har sådana kontakter eller sån uppfinningrikedom som Stanley. Joel Halldorf har skrivit en uppsats om en som inte hade det:

Algot Niklassons hade ingen föreståndarposition, och inte heller rika kontakter
inom pingströrelsen. Han auktoritet baserade sig i huvudsak på karisma, men denna var å andra sidan i hans fall exceptionell. Som talare fångade han sina åhörare, som helbrägdagörare utförde han stora under och som profet förmedlade han budskap direkt från Gud. Dessutom fick han Lewi Pethrus oreserverade stöd, samt stor uppmärksamhet i Dagen, Evangelii Härold, och även övrig press. Men Niklasson saknade ett eget nätverk av kontakter och relationer till inflytelserika ledare inom pingströrelsen. När kritiken började komma falnade ljuset och utan den karismatiska auktoriteten fanns lite att bygga på. Karismatisk auktoritet tillvitas en person av andra, men inom nätverket av pastorer och föreståndare fanns hösten 1951 snarare en skepsis än en beundran gentemot Niklasson.
Vintern 1951 var de båda väckelseledarnas auktoritet och möjlighet till inflytande inom pingströrelsen minimalt. Som isolerade saknade de kontakter så väl som tillgång till informationsorgan, samtidigt som de genom denna stigmatisering också var berövade karismatisk auktoritet.

Lewi Pethrus hade sitt sätt att ordna rättning i leden. Mycket skedde i skymundan. Möten bakom stängda dörrar där man förklarat för pastorer hur det ligger till. Spioner på möten som ser till att Pethrus var uppdaterad på vad som sas och vad som hände. Knutby tror jag aldrig hade hänt i den tiden. Det är inte så att jag tycker att det var ett bra system men det var ett system. Problemet efter Pethrus har det inte funnits någon självklar ledare som vågat ta den rollen. Nu bygger man ett centralorgan istället som ska kunna rensa ut. Jag hoppas verkligen att det får bli bra.

Jag tror alltså inte att det handlar om en renhetsfråga utan mer om rädsla för något annat. Det handlar inte om fostran utan om utfrysning. I rädsla för det andra så undviker man det hela istället. Jag tror inte som Stig Öberg att detta sätt skulle bli mycket bättre pga själavård. Däremot tror jag att församlingarna har blivit allt för terpeutiska med tanke på att alla predikningar låter som Dr Phil på svenska med några bibelcitat.

Kan hålla med Kolportörens fråga om varför det blir så hårt när det handlar om Kristna syskon. Har väldigt svårt att identifiera Kristus i allt.

Your own personal Jesus och församlingen

Skrev tidigare ett hastigt inlägg om församlingstukt. Nu tänkte jag säga lite mer om vad jag själv tycker med hjälp av Hauerwas citat. För att prata om församlingstukt måste man börja nånstans med vad innebär det att vara kristen, vilken roll har församlingen i den innebörden, och vad för mål det kristna livet har.

I min tradition betonar man den personliga relationen till Kristus extremt högt. Att bli kristen handlar om att bli bästa vän med Jesus. För Jesus älskar ju Dig. Det viktiga är relation och inte religion. Så det kristna livet handlar om att bli så from som möjligt för att bli så bra vän med Jesus som möjligt. Du är inte ensam för Jesus är ju med dig, känner du inte att Jesus är med så behöver du be och läsa bibeln. Jag som brottats mycket med ångest har otaliga gånger fått höra hur jag ska släppa ryggsäcken för Jesus har ju dött för att jag ska må bra. Man sjunger sånger som bekräftar detta:

Crucified
Laid behind a stone
You lived to die
Rejected and alone
Like a rose
Trampled on the ground
You took the fall
And thought of me
Above all

-Michael W. Smith

En sång som går ut på hur king det är att Jesus dog för mig. Och han tänkte på mig överallt annat när han hängde där. På nått sätt betvivlar jag det starkt. Kristendomen handlar inte först och främst om mig. Jag får vara med vilket är häftigt, men tanken är att jag ska omformas och helgas. Och där kommer församlingen in som en viktig del. Hauerwas uttrycker det så här:

What it means to be a Christian is to find yourself in a body of people in which your vulnerable to there demands and judgments and that's what holiness is. Holiness isn't some kind of idea of personal purity. I mean that might be okay but it won't take you very far. Holiness is being a part of people through wich your body is made vunerable to judgements that will save you from being captured by the powers that otherwise will possess your life. And never trust your own presumptions that you're free of them. 39:38 in i detta samtal

Att vara kristen handlar alltså inte om att Jesus död och uppståndelse ska bli en bekräftelse av mig. Det handlar om att bli en del av ett sammanhang som är beredd att dö för Guds skull. Att bli en del av ett sammanhang som bekänner Jesus som Herre över alla och allt. Ett sammanhang som inte accepterar någon annan makt än Guds. En berättelse som levd rätt inte kan korrumperas av makt, en berättelse som övervunnit döden utan våld, en berättelse som inte går ihop med ekonomiska- och politiska teorier som förutsätter våld och relativt människovärde.

Varför ska då församlingen bry sig om hur jag lever mitt liv? För att man kan aldrig regissera sig själv. Så säger man i filmbranschen och inte för att man ska spela en roll som kristen så handlar det om att du kan inte gå utanför dig själv och se vad du gör fel. Jag är också själv korrumperande, ni som inte tror det om er själva har inte mött er själva. Jag behöver en församling som jag måste stå tillsvars för. Ett sammanhang där man konfronterar min fel. Då menar jag absolut inte en församling som säger hur jag ska bli snyggare genom smink och kläder men defintivt en församling som säger till om jag behöver tvätta mig. Jag menar inte en församling som spelar på skam för att jag har gjort fel utan en som hjälper mig att göra rätt nästa gång.

Det är två aspekter på församlingstukt som är jätteviktiga. Den första är att tukten ska leda till uppbygnad. Alltså det ska inte vara straff med hämd motiv utan bot som hjälper en ödmjuka sig och göra rätt nästa gång. Den andra aspekten är att den ger en chans att bli förlåten. Det är bra att man har gjort någon handling för att själv förstå att man är förlåten men också för att församlingen ska kunna se min vilja att bli förlåten och att jag respekterar våran gemenskap mer än min stolthet.

Församlingen måste till att börja med bestämma sig om vad som är okej och inte okej. Man måste gör klart för alla medlemmar att så här gör vi här och passar det inte så får man gå till någon annan församling. Dopet är en akt där man accepterar att församlingens regler och att man lovar att rätta sig efter dom.

Så meningen med församlingstukt är inte att straffa den som gjort fel, att få någon slags hämnd för att man har misslyckats. Nej meningen är att ge en chans för förlåtelse och förändring både för medlemmen i fråga och för hela församlingen. Efter tukten är det inte som förut men relationerna ska ändå vara upprättade. En medlem som är förlåten av församlingen ska räknas som förlåten och vara en fullvärdig medlem.

När församlingen beslutar i dessa frågor är konsensus att föredra. Det ska vara hela församlingen som valt vilka regler som gäller och det ska vara hela församlingen som driver tukten. Nu tycker jag att Matt 18:15-18 systemet är bra att man först går till den enskilde om inte det hjälper med några vittnen och sen för hela församlingen. Det är viktigt i detta sammanhang att säga att uteslutning alltid är den sista utvägen. Men precis som rättfärdigt krig teorin så har detta misstolkats.

Jag tror att vi måste ha en högre syn på församlingen och också ge församlingen en chans att vara församling. Det betyder alltså ett sammanhang som förändrar oss till att bli mer Kristuslika. Jag tror inte det är tukt som drar folk till församlingar men jag tror att Kristuslikhet kan göra det och den får vi inte utan en riktig församling.

Lewi Pethrus om Församlings tukt

Försöker läsa mig genom Lewi Pethrus bok Kristen församlingstukt från 1948. En jätte intressant bok och ett ännu intressantare ämne. Men det är ju inte svårt att förstå hur Pingst anno 50 talet blev en hård och dömande rörelse när ledaren själv är så här nyanserad:

Alltså antingen älskar du församlingen på det sättet, att du vill, att man ska tolerera synd, så har du samma sinne som djävulen, men tål du icke synden i församlingen, så har du samma sinne som Gud. »Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.» Därför har han undervisat om församlingstukt.

Att han framställer det hela som ett val är ju också väldigt trevligt:

Du får välja själv, vilken sida du vill stå på. Vill du tolerera synden, så vet du, var du står, och hatar du synden, så vet du också, vart du står. Församlingen kan icke behålla sin ställning såsom församling med mindre hon skiljer synden från sig.

Problemet med dessa minst sagt kategoriska uttalanden blir hur man definierar synd. Han tar tidigare i boken upp liknelsen med ogräs i ett trädgårdsland och att synden är som ogräs som kväver. Visst blir man aldrig riktigt av med ogräset men om man slutar försöka blir det ju bara en massa ogräs och inget trädgårdsland.

Det är väldigt lätt att man lever med skuld för synd. För man vet att man ska rensa ut ogräset men samtidigt växer det upp igen och det kan te sig som att man älskar synden och därför inte har en plats hos Gud. Jag tror inte lösningen på detta problem är att säga att vi alla är accepterade. Att vi inte ska göra nått åt problemet. För då sitter vi kvar med våran skuld fast ingen utväg att bli av med den. Skulden bli bara ett tanke misstag för synden var ju ingen synd.

Nej jag tror att vi istället ska vara en församling som tror på upprättelsen. Visst måste vi rensa trädgårdslandet men med sådan försikt att man inte förstör det odlade. Att vi tar synden på allvar men också ser till att prata om den och se så att det inte bara blir ett onödigt ok. Att man således kan hjälpa varandra genom dels att vi förstår varandra men också att vi inte accepterar varandra för dom vi nu är utan istället för dom vi bör vara. Att helgelsen får vara en process mitt i församlingen.

Praying is easy with eyes closed

När jag var liten fick jag lära mig att när man ber ska man knäppa händerna och blunda. Anledningen var att man skulle bli mer koncentrerad och fokuserad. Visst är det lättare att koncentrera sig när man blundar. Om man inte somnar som jag brukar göra. Men det som blir ett problem här att man lätt kan få för sig att bönen handlar om något inre. Att bönen på något sett är frånkopplat från det man ser.

Skillnaden mellan att be med öppna och stängda ögon är stor. Ofta har vi en föreställning om att det finns något andligt och något verkligt och att det är separat. Det kallas i akademin för dualism. Det är väldigt lätt att tänka så, det är till och med ganska behagligt att tänka så. Det är lättare att hantera tanken att vara kristen om man tänker så. För då är att ha det rätt ställt med Gud mer en känsla än ett faktum. Om man känner Guds närvaro i bönen behöver man inte vara lika orolig för att man är en skitstövel för då har man ju ändå Gud på sin sida.

Det var nog inte förrän jag vart riktigt konfronterad med hemlöshet och rejäl fattigdom som jag insåg problemet. Jag kommer nog aldrig att glömma hur svårt det var att läsa bibel ord som:

”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”

1 Joh. 3:15-17

Har vi inte alla sett våra bröder och systrar lida men också känt hur man känner sig tvungen att stänga sitt hjärta för att överleva. Nej det är lättare att blunda när man ber så man slipper konfronteras. Så man slipper vara närvarande i den fallna världens verklighet och bara be om styrka för sin egen otillräcklighet. För jag själv kan inte göra så mycket, Gud förlåt mig.

Det är här jag förstår Guds tanke med kyrkan som bäst, precis här blir den som tydligast. Vi är inte oss själva nog. Vi är inte ensamma, och det är inte alltid positivt. Kyrkan blir som bäst vittnesbörd när folk som egentligen inte har någonting gemensamt, som egentligen tillhör helt olika samhällsgrupper, som egentligen inte vill umgås, samlas och älskar varandra Jesus style. Kyrkan ska vara den som tvingar mig att se mina syskon som just ett syskon och inte som ett hjälp objekt för att få himmelpoäng. Kyrkan ska vara den som hjälper mig att förstå varför Jesus verkligen dog, att det inte bara var mig han dog för. Kyrkan är också en helt genialisk idé om hur vi tillsammans har en helt annan styrka att hjälpa. Det kallas nymodigt och populärt för networking men har alltid funnits under termen församlingsliv. En gemenskap där det alltid finns någon som kan hjälpa.

Att be med ögonen öppna är för mig att vara närvarande i verkligheten. Det lär en att se Gud i lidandet, det utmanar en att göra det man kan, det hjälper en att inse att jag behöver en församling för att kunna leva som kristen.

”Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör”

Matt 13:14-16