pingstmobben har talat

Jag har läst om Torbjörn Sedin i Dagen. Det dom skriver om där är inte värt att kallas församlingstukt. Det är utfrysning och mobbning. Församlingstukt ska inte ske utan förklaring. Man ska veta vad som händer och varför. Men det är på detta sätt man har behandlat pastorer i Pingströrelsen som inte håller sig till den outalade läran. Detta är nackdelen med att inte ha ett centralorgan som bestämmer vilka som är värdiga att vara pastorer.

Förut var det lättare att ordna rättning i ledet. Det finns en historia om när man beslutade att inte låta Stanley Sjöberg annonsera i Dagen. Detta var för att Stanley ansågs farlig med sitt budskap. Då använde Stanley sin kontakter och annonserade sitt namn spegelvänt. Men det är inte alla pastorer som har sådana kontakter eller sån uppfinningrikedom som Stanley. Joel Halldorf har skrivit en uppsats om en som inte hade det:

Algot Niklassons hade ingen föreståndarposition, och inte heller rika kontakter
inom pingströrelsen. Han auktoritet baserade sig i huvudsak på karisma, men denna var å andra sidan i hans fall exceptionell. Som talare fångade han sina åhörare, som helbrägdagörare utförde han stora under och som profet förmedlade han budskap direkt från Gud. Dessutom fick han Lewi Pethrus oreserverade stöd, samt stor uppmärksamhet i Dagen, Evangelii Härold, och även övrig press. Men Niklasson saknade ett eget nätverk av kontakter och relationer till inflytelserika ledare inom pingströrelsen. När kritiken började komma falnade ljuset och utan den karismatiska auktoriteten fanns lite att bygga på. Karismatisk auktoritet tillvitas en person av andra, men inom nätverket av pastorer och föreståndare fanns hösten 1951 snarare en skepsis än en beundran gentemot Niklasson.
Vintern 1951 var de båda väckelseledarnas auktoritet och möjlighet till inflytande inom pingströrelsen minimalt. Som isolerade saknade de kontakter så väl som tillgång till informationsorgan, samtidigt som de genom denna stigmatisering också var berövade karismatisk auktoritet.

Lewi Pethrus hade sitt sätt att ordna rättning i leden. Mycket skedde i skymundan. Möten bakom stängda dörrar där man förklarat för pastorer hur det ligger till. Spioner på möten som ser till att Pethrus var uppdaterad på vad som sas och vad som hände. Knutby tror jag aldrig hade hänt i den tiden. Det är inte så att jag tycker att det var ett bra system men det var ett system. Problemet efter Pethrus har det inte funnits någon självklar ledare som vågat ta den rollen. Nu bygger man ett centralorgan istället som ska kunna rensa ut. Jag hoppas verkligen att det får bli bra.

Jag tror alltså inte att det handlar om en renhetsfråga utan mer om rädsla för något annat. Det handlar inte om fostran utan om utfrysning. I rädsla för det andra så undviker man det hela istället. Jag tror inte som Stig Öberg att detta sätt skulle bli mycket bättre pga själavård. Däremot tror jag att församlingarna har blivit allt för terpeutiska med tanke på att alla predikningar låter som Dr Phil på svenska med några bibelcitat.

Kan hålla med Kolportörens fråga om varför det blir så hårt när det handlar om Kristna syskon. Har väldigt svårt att identifiera Kristus i allt.

Lewi Pethrus om Församlings tukt

Försöker läsa mig genom Lewi Pethrus bok Kristen församlingstukt från 1948. En jätte intressant bok och ett ännu intressantare ämne. Men det är ju inte svårt att förstå hur Pingst anno 50 talet blev en hård och dömande rörelse när ledaren själv är så här nyanserad:

Alltså antingen älskar du församlingen på det sättet, att du vill, att man ska tolerera synd, så har du samma sinne som djävulen, men tål du icke synden i församlingen, så har du samma sinne som Gud. »Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.» Därför har han undervisat om församlingstukt.

Att han framställer det hela som ett val är ju också väldigt trevligt:

Du får välja själv, vilken sida du vill stå på. Vill du tolerera synden, så vet du, var du står, och hatar du synden, så vet du också, vart du står. Församlingen kan icke behålla sin ställning såsom församling med mindre hon skiljer synden från sig.

Problemet med dessa minst sagt kategoriska uttalanden blir hur man definierar synd. Han tar tidigare i boken upp liknelsen med ogräs i ett trädgårdsland och att synden är som ogräs som kväver. Visst blir man aldrig riktigt av med ogräset men om man slutar försöka blir det ju bara en massa ogräs och inget trädgårdsland.

Det är väldigt lätt att man lever med skuld för synd. För man vet att man ska rensa ut ogräset men samtidigt växer det upp igen och det kan te sig som att man älskar synden och därför inte har en plats hos Gud. Jag tror inte lösningen på detta problem är att säga att vi alla är accepterade. Att vi inte ska göra nått åt problemet. För då sitter vi kvar med våran skuld fast ingen utväg att bli av med den. Skulden bli bara ett tanke misstag för synden var ju ingen synd.

Nej jag tror att vi istället ska vara en församling som tror på upprättelsen. Visst måste vi rensa trädgårdslandet men med sådan försikt att man inte förstör det odlade. Att vi tar synden på allvar men också ser till att prata om den och se så att det inte bara blir ett onödigt ok. Att man således kan hjälpa varandra genom dels att vi förstår varandra men också att vi inte accepterar varandra för dom vi nu är utan istället för dom vi bör vara. Att helgelsen får vara en process mitt i församlingen.