Praying is easy with eyes closed

När jag var liten fick jag lära mig att när man ber ska man knäppa händerna och blunda. Anledningen var att man skulle bli mer koncentrerad och fokuserad. Visst är det lättare att koncentrera sig när man blundar. Om man inte somnar som jag brukar göra. Men det som blir ett problem här att man lätt kan få för sig att bönen handlar om något inre. Att bönen på något sett är frånkopplat från det man ser.

Skillnaden mellan att be med öppna och stängda ögon är stor. Ofta har vi en föreställning om att det finns något andligt och något verkligt och att det är separat. Det kallas i akademin för dualism. Det är väldigt lätt att tänka så, det är till och med ganska behagligt att tänka så. Det är lättare att hantera tanken att vara kristen om man tänker så. För då är att ha det rätt ställt med Gud mer en känsla än ett faktum. Om man känner Guds närvaro i bönen behöver man inte vara lika orolig för att man är en skitstövel för då har man ju ändå Gud på sin sida.

Det var nog inte förrän jag vart riktigt konfronterad med hemlöshet och rejäl fattigdom som jag insåg problemet. Jag kommer nog aldrig att glömma hur svårt det var att läsa bibel ord som:

”Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”

1 Joh. 3:15-17

Har vi inte alla sett våra bröder och systrar lida men också känt hur man känner sig tvungen att stänga sitt hjärta för att överleva. Nej det är lättare att blunda när man ber så man slipper konfronteras. Så man slipper vara närvarande i den fallna världens verklighet och bara be om styrka för sin egen otillräcklighet. För jag själv kan inte göra så mycket, Gud förlåt mig.

Det är här jag förstår Guds tanke med kyrkan som bäst, precis här blir den som tydligast. Vi är inte oss själva nog. Vi är inte ensamma, och det är inte alltid positivt. Kyrkan blir som bäst vittnesbörd när folk som egentligen inte har någonting gemensamt, som egentligen tillhör helt olika samhällsgrupper, som egentligen inte vill umgås, samlas och älskar varandra Jesus style. Kyrkan ska vara den som tvingar mig att se mina syskon som just ett syskon och inte som ett hjälp objekt för att få himmelpoäng. Kyrkan ska vara den som hjälper mig att förstå varför Jesus verkligen dog, att det inte bara var mig han dog för. Kyrkan är också en helt genialisk idé om hur vi tillsammans har en helt annan styrka att hjälpa. Det kallas nymodigt och populärt för networking men har alltid funnits under termen församlingsliv. En gemenskap där det alltid finns någon som kan hjälpa.

Att be med ögonen öppna är för mig att vara närvarande i verkligheten. Det lär en att se Gud i lidandet, det utmanar en att göra det man kan, det hjälper en att inse att jag behöver en församling för att kunna leva som kristen.

”Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör”

Matt 13:14-16

Dagens Ord: Christploitation

Har hittat en underbar sida där man har lite udda filmer. Sånt som väldigt många inte har sett eller vill se. Jag är helt förvissad om att det är där man hittar det allra bästa. Fick för mig att söka igenom deras kristna utbud och stötte på detta underbara ord Christploitation. Det är en variation av Blaxplotation fast med kristen kultur istället för svart.

Men det ligger ju betydligt mer i ordet än så. att exploatera Kristus. Det är egentligen fruktansvärt men det känns så underbart med ett nytt ord att sätta namn på den kristna ångesten över att allt inte är som det var eller som det ska vara.

this is real christploitation:


det här också:

If we received a warning call, would we change at all?

Jag sitter nu efter att haft ett hjärtligt att samtal med en vän. Vi brukar ofta fundera på vad vi i hela världen håller på med. Vart är man på väg egentligen. Har på senare tid lyssnat på Adem, han har en brilljant låt som heter warning call:

If they found a tube in outer space
And no-one knew who put it there.
If they looked inside and
Found out they’d lived lonely lives,
Followed by a lonesome death
They sent it hoping we would learn
They blew it here with their final breath.
They made a list of their mistakes-
It looked a lot like ours.
If it happened, do you think we’d learn?
Do you think we’d learn?

Jag vet inte känns som att jag inte riktigt kommer dit jag vill. När man försöker förklara varför så är det helt omöjligt att det inte blir en ursäkt ett försvar. Jag blir alltid ett offer för den fallna världen. När ska jag ta ansvar för att alltings kukighet. Jag är ju inte frikopplad, det hjälper ju inte att skälla på nån annan. Att hitta en riktning dit man är på väg. Som kristen har man ju Gud som något slags mål. Men hur ska jag komma dit?

Förut ville jag dö, sen ville jag fly, nu vill jag bara vidare. Det svåra med att ta tjuren i hornen handlar om att först bestämma sig om vad som är tjuren vad som är hornen och vad man ska göra när man väl tagit tag i dom. För att våga vilja nått måste jag våga ta mig själv på allvar. Det är jag nog inte beredd ännu. Finns det inget enklare sätt?

Vem behöver kyrkan?

Var på ett pingstmöte i söndags. Det var tillräckligt kort för att jag ska komma ihåg vad predikan handlade om. Den handlade om Gud, Jesus, Kyrkan, okristna och varför folk slutar gå i kyrkan.

Det som slog mig var att början av predikan handlade om hur man blir kristen och hur enkelt det borde vara. Pastorn talade om hans stug grannar som han trodde snart skulle bli kristna. Han trodde inte dom skulle bli pingstvänner utan kristna. Han sa dock aldrig vilken annan församling han trodde dom skulle tillhöra utan jag tolkade det som att han menade att dom aldrig kommer ha en församlingstillhörighet. Lite senare i predikan kommer han son upp och håller ett vittnesbörd om hur han fick vittna för en arbetskompis. Han sa att han ville ge honom något som han kunde använda i vardagen. Det han underströk var att man inte behöver göra några ritualer och så utan det handlar bara om dig och Gud. Pastorn fortsätter med likande poänger. Fram tills han helt plötsligt gör en total omvändning och börjar predika om hur tråkigt det är att församlingarna krymper.

Och plötsligt slog det mig att det är ju just därför församlingarna krymper. Jag har nästan blivit hjärntvättad med sådana predikningar. Sådana som säger att det är bara du och Gud som gäller, det finns inga måsten osv. Det är ju heresi. Klart det finns måsten, klart att det är mer än bara jag Gud som kristendom handlar om. Om man predikar varför församlingen är av underordnad vikt tycker inte jag att man ska klaga när folk slutar komma. Vi kan inte predika att församlingen är nått slags mänskligt påfund nått valbart alternativ till det viktiga.

Den klassiska teologin säger ju att Gud vill kyrkan, Kyrkan är en del av Guds frälsningsplan för världen. Det är början av Guds rike som är här men ändå inte. Det är ju klart att det är tråkigt att mindre folk går i kyrkan men vi får ju skylla oss själva.

God is killing the church and we goddamn deserves it som Hauerwas sa en gång.

Det allmänna och specifika

Ibland spontan filosoferar jag. Lite som en gatufilosof. Det vore soft om man kunde försörja sig på det i en storstad. Skulle nog välja Köpenhamn som är en ruskigt soft stad. Anyway det senaste jag spontan filosoferade om var det specifika och det allmänna. Just då handlade det om kåteheten och var adresserat till min vän so kallas av vissa för skökan. Men efter ett tag insåg jag att det resonemanget fungerar väldigt bra på talet om Gud.

En gång i tiden i ett helt annat land var jag på en exegetik lektion om skapelsen. Det var otroligt spännande mest för att i klassen fanns det som som var HC bokstavstroende och menade att lärarens argument ledde till att ungdomar tog livet av sig. Jag som kommer från ett sjukt sekulärt land och fån en tradition av fundamentalism insåg att deras diskussion var ganska roande. Framför allt var läraren en av dom bästa jag haft och helt briljant i sin utläggning.

Anyway hans poäng var att det var två skapelse berättelser. En där man använde Javhe och en där dom använde Elohim. Han menade att ingen duktig exeget trodde längre att detta berodde på att det var två olika källor, att det skulle vara två olika Gudar som man satt ihop i en. Nej utan att det var två olika beskrivningar på samma Gud. Jahve var Israels Gud, den specifika. Elohim är den Guden som är allhärskande och som alla ställs till svars inför även babylonierna, den allmänna. Det är alltså inte två olika Gudar men uttrycken har olika funktioner. Ungefär som att det är bara dina familje medlemmar som kallar pappa för pappa så är det bara israeliterna som kallar Gud för Jahve. Elohim var dock påminnelsen om att Gud är Gud för alla. Detta märker man i de olika skapelse berättelserna.

Problemet som jag ser det är att vi ofta svalt den naturliga teologin. Oftast för att den funkat bäst med den typ av apologetik vi har haft i Sverige. Den naturliga Teologin leder endast fram till den allmänna Guden. Den allmänna Guden är inte nödvändigtvis Gud med oss. Den specifika Guden är specifik för att den valt sig att visa sig för oss, att uppenbara sig genom Jesus. Det här är skillnaden. Den allmänna Guden behöver inte vara den specifika men den specifik är den allmänna. Man måste alltså börja med den specifika. Det allmänna är inte helt ointressant men det blir konstigt och definitivt farligt om man inte börjar i det specifika. Det är det specifika som bestämmer det allmänna aldrig tvärtom.

Det farliga med att göra det allmänna till det viktiga ser vi världshistorien speciellt i europa dom första 50 åren på 1900 talet och ännu mer nere i Sydafrika under hela apartheidregimen. Där man kunde göra Gud så pass allmän att Jesus uppenbarelse av Gud blir mer ett undantag än det viktiga. Gud blir nationens, framgången och maktens Gud istället för den som dog likt en rövare på ett kors och uppstod igen för att han älskar så gränslöst och vill ge upprättelse åt dom som behöver det. Gud uppenbarad genom Jesus Kristus kan man inte göra till sin egen Gud. Det är en Gud som inte tillåter sig underordnas makten och en Gud som vägrar korrumpera sig för att få framgång.

Så låt oss vara specifika i våra kristna liv.

Har du problem med synd?

Jag var på en snabb visit på Lapplandsveckan. Mitt intryck var att man tonat ner överpeppen. Lovsången var lagom suggestiv och hade inte tre timmar på sig att fixa fram andliga kickar. Första mötet talade Piensoho på och det var helt okej. Köpte kanske inte alla hans resonemang men det var inget som var helt uppåt väggarna konstigt vilket alltid är faran på lappis. Mötet följer det klassiska eftermötet och en inbjudan att få gå fram. Piensoho valde att tala till dom som ville ha ett nytt hjärta. Alltså att man skulle komma tillbaka till den första kärleken ( ett uttryck från uppenbarelse boken som är standard i väckelsekristnas sammanhang och anspelar på om är så kallat brinnande eller ljummen som är ett annat bildspråk från uppenbarelse boken). Väldigt vanlig inbjudan och väldigt många ger gensvar. Precis som man vill ha det på lappis.

Nattmötet missade jag största delen av predikan på grund av samtal. Men jag kom in mot slutet och fattade att det handlade om att hitta sin uppgift även om man inte ska predika eller missionera. Lite som Reinfeldt det handlar om att sysselsätta sig. Hon talade hela tiden med en mer känslosam ton. En sån ton man använder när det är något viktigt som rör ens inre. Eftermötet kommer precis som vanligt. Jag upplever att det finns folk här som har en uppgift men inte har hittat den riktigt. Det finns någon här som vill leva mer för Gud (här lägger jag in en brasklapp eftersom jag inte riktigt kommer ihåg, men det var i alla fall något väldigt generellt som passar på 99 % av alla ungdomar). Andra inbjudan gick ut till alla som syndat. Jag upplever att ni finns här som har fallit i synd. Att ni har varit kristna och bra men så helt plötsligt fallit i synd. Kom fram hit och bekräfta att jag har rätt (ordvalen är mina men andemeningen var så). Klart hon har rätt. Alla syndar ju.

Problemet med dess inbjudningar är som att man ska på nått slags sätt lösa problemen med att gå fram. Problemet med att inte ha hjärtat har i alla fall för mig varit att min inte hade en kristendom som gick att leva efter i det vanliga livet. Allt handlade om hur man skulle vinna världen. Det var aldrig hur man skulle leva i vinsten själv. Och vad var vinsten? Klart man gick fram för att få en andlig fix som skulle räcka hela året. Det här året skulle man inte falla det här året var det som gällde. Nu fick Gud sin super kristna lille krabat. Men samtidigt när vardagen kom så föll man.

Problemet med inbjudan om att hitta sin uppgift är att den först och främst är väldigt predestinationisk, det finns en ett liv som väntar på dig där Gud har alla svaren på dina frågor. Problemet blir när man aldrig hittar den fasen, många låtsas att dom gör det och får senare en kris. Men det andra problemet är att du förutsätter att du inte har en uppgift i att existera. Som att du mindre värd för Gud om du bara existerar. Jag tror ju att vi alla har en uppgift fån Gud. Jag tror den uppgiften är att vara närvarande. Är vi närvarande inför Gud och inför andra medmänniskor så lever vi i Guds vilja. Och då spelar det mindre roll vad vi gör. Speciellt som ungdom så behöver man inte leva med pressen att man ska vara ett effektivt frälsningsvapen bättre att undersöka vad det är i tron som håller.

Problemet med den sista inbjudan är att vi är alla syndare och vi kommer så länge vi lever på denna jord att synda. Hon talade som att det fanns ett stadium av syndfrihet som vi kristna ska leva i. Om det fanns ett sådant stadium hur kan det då vara fel att döma andra? Allt detta bottnar i en dålig teologi som inte går att leva med. Det är just en sån här grejj som får så många att lämna kyrkan. Kravet på syndfrihet. Idén att det går att leva ett liv fri från synd. Tanken på att det finns dom som klarar det och att det är bara jag som misslyckas. En del löser det med att trivialisera synden, som att Gud bryr sig om vad jag gör han är ju kärlek. Andra löser det med att ljuga för sig själv och förtrycka syndiga impulser. Går man till Jesus så är det uppenbart att båda dom sätten att tänka inte är förankrade i hans undervisning.

Nu ska jag dra på Roskilde och förkovra mig i synder som rockmusik och öl...

typ 51% livslust

Jag hade svårt att sova i natt. Detta berodde på att jag är sjukt arg på min chef. Det är nog en av dom mest struliga arbetsplatserna. Jag får ständigt vara på min vakt att ledningen gör rätt. Nu hade dom kanske i sig inte gjort ett fel men jag känner mig ändå sviken av dom. Efter att ha rullat runt i min säg ett antal varv så fick jag tillslut för mig att jag skulle upp och kolla på arbetsförmedlingens hemsida. Vilket jag gjorde. Fick för mig att lägga upp ett online CV på ett bemanningsföretag. Jag började i storartad stil men plötsligt tog allt slut. Det var på en fråga om framtiden jag torskade. Jag tänkte att det är nog bäst att jag går och lägger mig igen. Jag vet inte ens hur den här sommaren kommer sluta.

Ångesten är märklig. Den kommer när man allra minst vill ha den och äter upp orken när som mest behöver den. Som Kirkegaard säger:

Individen kan ångra sin vrede, och ju djupare individ, desto djupare ånger. Men ångern kan inte göra honom fri, där tar han fel. Anledningen kommer; ångesten har redan upptäckt den, varje tanke skälver, och ångesten suger blodet ur ångerns kraft och skakar på huvudet; det är som om vreden redan segrat, han anar redan frihetens förkrosselse, som är förbehållen nästa ögonblick, ögonblicket kommer, vreden segrar.

Min ångest blir inte upplöst av min ånger. Min vrede blir inte upplöst av min ånger, snarare starkare. Min ånger är således värdelös, den hjälper mig inte alls. Problemet med ångesten ligger just i framtiden. Ångesten är grubbleriet över framtidens möjligheter. Ser det mörkt ut leder det till förtvivlan ser det ljust ut blir ångesten en drivkraft för att undvika förtvivlan.

Jag menar mitt liv är inte bara skit just nu. Problemen är egentligen ganska små. Men dom har en möjlighet att växa och bli riktig stora. Ska jag då fortsätta att försöka lösa dessa små problem bara för att senare inse att det var oundvikligt att det skulle bli mycket värre. Lite som att byta blockpackning i en bil bara för att några mil senare total kvadda den. Livet är ju en ständig kostnads kalkyl mot vad som är värt och inte värt. Är mitt liv värt att leva? Det är ångestens gnagande fråga.

Just nu ligger jag på en 51% för. Vi får se om denna dag kan dra upp det.