Ångesten är märklig. Den kommer när man allra minst vill ha den och äter upp orken när som mest behöver den. Som Kirkegaard säger:
Min ångest blir inte upplöst av min ånger. Min vrede blir inte upplöst av min ånger, snarare starkare. Min ånger är således värdelös, den hjälper mig inte alls. Problemet med ångesten ligger just i framtiden. Ångesten är grubbleriet över framtidens möjligheter. Ser det mörkt ut leder det till förtvivlan ser det ljust ut blir ångesten en drivkraft för att undvika förtvivlan.
Individen kan ångra sin vrede, och ju djupare individ, desto djupare ånger. Men ångern kan inte göra honom fri, där tar han fel. Anledningen kommer; ångesten har redan upptäckt den, varje tanke skälver, och ångesten suger blodet ur ångerns kraft och skakar på huvudet; det är som om vreden redan segrat, han anar redan frihetens förkrosselse, som är förbehållen nästa ögonblick, ögonblicket kommer, vreden segrar.
Jag menar mitt liv är inte bara skit just nu. Problemen är egentligen ganska små. Men dom har en möjlighet att växa och bli riktig stora. Ska jag då fortsätta att försöka lösa dessa små problem bara för att senare inse att det var oundvikligt att det skulle bli mycket värre. Lite som att byta blockpackning i en bil bara för att några mil senare total kvadda den. Livet är ju en ständig kostnads kalkyl mot vad som är värt och inte värt. Är mitt liv värt att leva? Det är ångestens gnagande fråga.
Just nu ligger jag på en 51% för. Vi får se om denna dag kan dra upp det.
